Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dö »för att än en gång få glädja de där två»,
där steg sanningen ned till henne till sist.
Varligt kom den, försiktigt, sakta, en helt liten låga,
som värmde — och hon frös!
Tankarna flockade sig tätt intill det lilla
ljuset. Hon ville tina dem, innan ...
Så vred hjärtats dörr helt sakta upp sig af
värmen, och då fick hon se en förunderlig syn,
herre. Idel förbränd mark med en enda blomma
på. Och sanningen lyste i allt vidare och högre
låga; lyste till lifs samvetsångesten och lånade
henne den bildades skärande tankeskärpa.
Gud, Gud, hvilka vägar hade hon gått! Mot
hvem hade gossen sökt beskydda fadern, mot
hvem? Hur många goda ord hade hon brukat
— och hur många goda tankar! Allt hade hon
bjudit till med, ja allt, utom att hjälpa gossen
att ålska fadern — och just det var hvad han
tärts efter. Det knakade till i henne.–
Repet lät hon falla. Också det tyngde som
bly nu. Och själfrättfardigheten och de burade
tankarna och orättvisorna? Och så, kunde han,
stadsherrn, förstå, att hennes kärlek var så till
lifs! Gud hjälpe henne! Gud hjälpe henne!
Gossens värsta fiende hade varit hon! Sanningen
lyste nu i sitt klara odödlighetssken. Skälfvande
som i dödskamp försökte Thora att resa sig upp,
men hon kom inte längre än på sina knän —
på dem stannade hon, böjd inför lifvets äkta sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
