Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Carl Johan stod en stund tyst och begrundande,
men slutligt klarnade hans mörka ansigte, han räckte
Adlersparre sin hand, och sade: Baron! jag högaktar
edra tänkesätt [1].
Det är utan tvifvel, att Carl Johan för
ögonblicket var öfvervunnen af Adlersparre. Segern blef
likväl icke långvarig. Vi veta, att Norrige länge, ja,
alltför länge styrdes af svenska ståthållare — och att
så länge det räckte — var brödraskapet en »förening
att gråta åt.»
Sent omsider skulle dock vederbörande inse nyttan
och nödvändigheten af att följa det Adlersparr’ska
rådet. Och kanske hafva norrmannen honom i främsta
rummet att tacka för befrielsen från ett chefskap,
som ej kunde vara dem annat än smärtsamt och
förargelseväckande.
III.
Många och rättmätiga förhoppningar voro, och
med stora skäl, fästade vid thronföljarevalet.
Missräkningen blef ansenlig för dem, hvilka i Carl Johan
trodde sig finna ett värn mot österns lockelser och
hot. Ty, af alla Sveriges furstar har väl ingen mera
bidragit till Rysslands tillvext uti politisk makt och
fasthet, än segraren vid Dennewitz och Leipzig.
Mycket har Carl Johan blifvit tadlad för detta
närmande till rikets dödsfiender. Denna hans politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
