- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
82

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskyddare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Boo, som icke var van vid bifallsyttringar, fann sig;
han satte kannan på hufvudet, räckte ut tungan, vände
ut och in på ögonen och struttade ut bland folkhopen,
som genast fann det löjliga i uppträdet och började
skratta. Ledsagad af den larmande mängden, tog Boo
sin tillflykt till en ölkrog. Inkommen ställde han
kannan på ett bord och satte sig på bänken bredvid.

»öl här!» ropade han till pigan.

»Nej, se en sådan rar kanna», sade Metta.

»Tänk, att det kan du se, som bara är krogpiga.»

»Den där kan man åtminstone torka i en handvändning!»

»Alldeles som jag sa’.»

»Den är väl vådligt dyr, den där?»

»Kostar en tredjedel mindre än de andra.»

»Åh, herre skapare och sankt Nikolaus, gör då för
all del sådana där!»

»Just hvad jag ville, ser du, men man får inte allt
hvad man vill, och våra höge beskyddare tillåta icke,
att näringen går nedåt, hvilket är det samma som att
kannorna gå uppåt.»

En spannmålsbärare kom in och satte sig bredvid
Boo.

»Det var en rasande rar kanna; hvar får man köpa
sådana där?» frågade han.

»I helvete får du köpa sådana där», sade Boo
förargad.

»Vore det inte så långt att gå, skulle jag snart ha
en, om hon inte vore alltför dyr.»

»Det är ju alldeles obegripligt, att ju lärdare
man blir, dess dummare blir man. Tror någon, att
af de fyra mästarne det var mer än en, som begrep,
hur utmärkt den här kannan var», fräste Boo.

»Åh, de begrepo nog», menade spannmålsbäraren, »och
det var därför de inte ville erkänna det. Men det
säger jag för sant, att den, som sålde sådana kannor,
han skulle vara rik i rännande rappet.»

Boo satt där till kvällen och lät beundra sin
kanna. När krogen stängdes klockan nio, gick han hem
med ett halft rus och lade sig förnöjd att sofva med
sin kära kanna bredvid hufvudgärden.

*



Följande dag höll Boo ett längre samtal med mäster
Påvel, hvilket hade den verkan, att Boo, som genom
ordning och sparsamhet samlat några pund tenn, erhöll
tillstånd att arbeta för egen räkning i det gamla
köket, ty mäster Påvel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:49:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/afventyr/page0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free