Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På godt och ondt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tredjedag jul gick in med stark köld och klar
luft. Järntorget hade förändrat utseende. Galgen var
borttagen och i dess ställe ett ofantligt bål upprest
omkring en påle. Gatumynningarne voro besatta med
vakter, och alla till torget ledande gator voro fyllda
med folk. Husens portar voro stängda, men i fönstren
sutto rådets och de förnämes fruar och döttrar,
klädda i pälsverk, ty de med marienglas och horn
försedda fönsterbågarne voro urtagna för att icke
skymma. På taken sutto borgare med hustrur, barn,
gesäller och pojkar och hade matsäckar och flaskor
med sig för att kunna hålla ut den långa väntan och
kölden. Innanför gick bödeln med sina sex drängar,
alla rödklädda och försedda med elddon och sköre.
Torget var mycket trångt, så att man kunde höra från
ena sidan hvad som sades på den andra.
»Hör nu», sade en barberargesäll, som satt högst uppe
på en trappgafvel och blåste i händerna, »om ni inte
gör eld snart, så går jag min väg, för här fryser
jag fingrarna af mig.» Och det skrattades på alla
tak som af en svärm skator, men fruarna i fönstren
höllo sina pälsmuddar för ansiktet.
Uret i järnvågen, som låg på östra sidan af torget,
slog nu tolf. Orgeln i Svartmunkeklostret i norra
brinken började spela, men man hörde endast basarne
för sorlets skull.
Nu öppnades en vindslucka uppe i gafveln till
öfverskrifvarens hus, och ut stack ett rödskäggigt
hufvud, som tillhörde Nigels slottsskrifvare.
»Tänd inte eld på vindskontoret», skrek en sadelmakare
från taket midtemot, anspelande på det röda skägget,
och nu hälsades Nigels med ett skratt och en
uppmärksamhet, som synbarligen retade honom, ty liksom
för att trotsa hånet kröp han ut med halfva kroppen
och tittade uppåt himlen efter vackert väder. Då föllo
hans ögon på en hissbjälke, hvilken var inmurad i
väggen ofvanför luckan. Hans fåfänga var väckt och,
för att ådraga sig en mera hedrande uppmärksamhet,
beslöt han göra ett vågstycke. Med en icke vanlig
vighet fattade han om bjälken och svingade sig upp,
så att han blef ridande grensle på densamma.
Ett sorl af bifall hördes från takåsarne, och fruarna
viftade med näsdukarne, men detta väckte sadelmakarens
afund:
»Hör du, skall du rida trämärr i den här kylan»,
föll han in.
Men Nigels lade armarne öfver bröstet och lutade sig
med ryggen mot väggen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
