Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
förlorat. Han tyckte sig som en fordringsägare på
lifvet, som så länge vägrat gälda. Nu skulle han
kräfva ut till sista skärfven hvad som stod inne.
Han fattade Giacomos hand och sade med en liflig och
klangfull stämma:
»Du har öppnat en ny väg för mig; håll facklan högt,
och jag skall följa dig, men gå icke ifrån mig!»
»Det är en ny tid, som med nya vindar stormar in;
följ med, Botvid, eller seglar du omkull; kämpa icke
mot strömmen, ty då dras du ner. De gamla gudarne
äro döda, men naturen lefver, ty den är evig!»
De gingo tillbaka genom de fyra rummen, af hvilka
Giacomo bestämde de två sista till arbetsrum åt
sig. Han förbehöll sig uteslutande rätt till de samrna
och förbjöd Botvid inträde där, emedan han icke kunde
arbeta utan i fullständig ensamhet. Under tiden skulle
Botvid på sin kammare afteckna de utkast med krita,
Giacomo medförde från Italien, och hvilka återgåfvo
romerska och grekiska stöder samt brottstycken af
de nya mästarne, som målade bibliska taflor eller
lefvande förebilder.
Och hvad Giacomo bestämde blef lag, ty han hade ett
eget sätt att uttrycka sina önskningar, som icke
tillät någon motsägelse, ehuru ingen kunde tänka sig
hvad följden egentligen skulle blifva, om han icke
blef åtlydd. Han var den starkaste, ansåg Botvid;
han hade alltid rätt, menade Maria; han hade djäfvulen
i kroppen sade den gamle.
Så gick tiden. Giacomo höll sig instängd nästan
hela dagarne och målade, men om aftnarne höll han
flickan sällskap, då Botvid stundom anmodades att vara
med. Oftast blef det dock dennes lott att tala med
den gamla slottsvaktaren, hvilken aldrig visade någon
oro öfver dotterns samvaro med den främmande målaren.
Botvid lefde i ett rus af nyvaknade njutningar. Hans
själ hade brutit de bojor, i hvilka gamla
föreställningar hållit den fången. Han häpnade stundom
öfver den lätthet, hvarmed de nya tankarne intogo de
gamlas ställe, och han slöt däraf, att hans gamla tro
endast varit en löst hoptimrad byggning utan grund i
motsvarande verkligheter; och den nya meningen stod
hos honom fullfärdig som vuxen ur jorden. Likväl
uppstego då och då gamla känslor och nar-
StfinJltrf, Svenska öden tth ’äfventyr.
JO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
