Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vi talade, och han hade snöpjäxor på sig.»
Giacomo blef tyst en stund bortåt. De nalkades
Grips-holmsstranden och hade ökat farten så, att
de nästan sprungo, då de plötsligen blefvo varse,
huru bloss rörde sig på land nedanför det gamla
slottstornet. Därpå hördes sorl som af en folkhop,
en hund tjöt jämmerligen, och blossen försvunno.
Utan att byta ett ord vidare satte de till att
springa. Giacomo, som var fet, kunde icke följa
Botvid, men han bad honom då och då att icke springa
ifrån sig.
När de ändtligen gingo i land vid båthuset, var
allt tyst, och det syntes endast ett lju» uppe i
tornet. De trefvade sig fram till porten. Giacomo slog
eld för att finna låset. Det var stängdt. Han bultade
några slag, medan Botvid tände på sköret. Intet ljud
hördes inifrån, men vid eldskenet sågo de ett stort
hvitt kors tecknadt med kalkvatten midt öfver båda
portarne.
»Dödsängeln», hviskade Botvid. Men Giacomo stod stum
och skälfde i hela kroppen, medan tårarne runno strida
utför hans kinder. Hela den starke mannens kropp var
såsom hopfallen i ett ögonblick, och hans kraftiga
bruna ansiktsdrag sjönko ihop.
Botvid slog några slag på porten igen. Steg hördes
i trappan. Den lilla portvaktsluckan öppnades, och
genom gallret talade den gamle med bruten röst.
»Det ären I, gossar! Viken hädan från dödens boning
l Mordängeln har dragit öfver oss!
»Lefver hon?» flåsade Giacomo och tog fast i låset.
»Hon lefver», sade den gamle, »men vi gå båda att
dö! I unge skolen lefva l»
»Släpp oss in, jag dör med henne, ty hon är själ af
min själ», svarade Giacomo.
»Det är nog med ett offer», svarade gubben igen,
»pesten är här, folket har stormat huset och sade,
att det var klos-terskändarnes straff! Gån hädan och
dragen i frid!»
Han smällde igen luckan, och hans steg hördes
försvinna uppför trappan.
Då blef Giacomo utom sig, och han återvann hela sin
ungdomliga kraft. Först slog han på porten, så att
det dånade i hela byggningen, men då Botvid erinrade
honom om, att han kunde störa den sjuka, sprang han
ner från trappan för att söka någon möjlighet att
komma in på annat sätt. Han rände omkring som en
utestängd hund och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
