Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
sökte genomtränga mörker, men pilen skar därvid in
längre i ögat, så att hans kropp slingrade om sig
själf af smärta. Då stönade han:
»Bed, Botvid! Bed för mig!»
Men sedan smärtan gått öfver, tillade han:
>Hör inte på, när min tunga talar dumt! Ser du,
det sitter gammalt damm kvar i minnets vrår, och
när plågan kommer, rörs det upp, men det betyder
intet! Min själ är icke svag, men min starka,
härliga kropp är det l Ser du, hur han vrider sig;
det är icke jag, som vrider mig! Mitt vänstra öga ser
en eld, som bränner mitt hufvud! - Jesus Kristus,
förbarma dig! - Slå vatten öfver pilen, Botvid;
den är glödgad! Helvetes gubbe, som kunde vara så
lång-sinnad! - Hvarför håller du mina händer? Du
vill också hämnas, för att jag tog henne ifrån dig! -
Jag tog din tro också, Botvid! Den var då icke mycket
värd, nu! Släpp mig, för satan i helvetet!>
Han rock lös sina händer, drog ut pilen, vände sig
några hvarf och blef stel. Botvid stannade en stund
vid liket. Där låg den kraftfulla människohamnen så
slapp och eländig, och en blodpöl vid hans vänstra
sida speglade det höga, solbelysta kyrkfönstret och
den djupblåa hösthimme-len, som syntes genom den
öppnade rutan.
Botvid gjorde ett korstecken öfver den döde, föll på
knä och höll en kort bön.
Därpå gick han ut att förkunna hvad som händt,
hvilket icke väckte någon vidare uppståndelse.
Åtta dagar senare packade han sin ränsel och
for med en vedbåt till Stockholm för att därifrån
fortsätta resan till det swabiska landet i Tyskland,
där han -ämnade ingå i ett åt jungfru Maria helgadt
Kartusianerkloster.
Åren rulla sitt lopp, vår blir sommar, sommar blir
höst, höst blir vinter och vinter blir vår igen. I
den gamla Mariakyrkan vid den lugna Gripsholmsviken är
frid igen. Den svarta träkristus hänger kvar som förr,
men han har fått förnämt sällskap, han, som i lifvet
endast sökte dåligt. Herr Samsing von Boxtadhöwdes
vapen och bild sitter på hans högra sida och med
underskrift: Herren känner de sina. Frid åt den,
som räddade hans helgedom. Och på hans vänstra sida
hänger den Stormäktigste och allernådigste konungen
Johan den tredjes bild och med un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
