Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paul och Per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den julen kom icke Paul till Spånga, oaktadt Per hade
lofvat att hämta honom med fuxarne; han hade så mycket
förrättningar, sade han.
Och så blef det vår, och säden växte skönt på åkern;
men om hösten blef det regn i bärgningstiden; och
det regnade dag och natt, så kornet mältade i axen;
och halmen ruttnade och det blef missväxt.
Per måste skicka fuxarne till sta’n och sälja. Men
det hjälpte föga, ty som han icke hade någon halm,
måste han också sälja några kreatur. Men drängen kom
tillbaka med oxarne, ty priset i staden var så lågt,
emedan alla, som haft missväxt, skickat in sina
oxar. Då blef Per orolig, ty han väntade Paul till
Michaelitid. Han lät fördenskull drifva oxarne upp
till Dannemora, där han visste, att de skulle gå åt
för högre pris.
Michaeli eller den 29 september gick in. Mor stod i
Spiseln och kokade korf. Mats var uppe i härbärget
och tog på sina bättre kläder. Per sprang orolig ut
och in och stundom ut på vägen för att se, om icke
drängen skulle snart vara hemma med pengarne, ty i
dag skulle Paul komma, och då skulle summan ligga
på bordet. Per, som sett vissa yttringar af otur
under det förflutna året, hade dunkla känslor af,
att denna dag icke skulle bli glad.
Det var en solig höstmorgon, men det blåste nordan,
så att det var varmt på ena sidan och kallt på den
andra, och så kände Per det också inne i kroppen. Han
var alldeles viss på, att drängen fatt sälja oxarne,
men han var ändå orolig öfver att han dröjde. Han
längtade, att Paul skulle komma, så att det blef ett
slut på historien, men han fruktade hans ankomst. Så
gick han af och an på vägen: tittade åt norr efter
drängen, tittade åt söder efter Paul; än hade han
nordan på ryggen, än på bröstet, än brände solen på
bröstet, än på ryggen. Slutligen hör han i fjärran
söderut, huru vagnshjul dåna på broläggningen,
och så blef det tyst en stund. Han stod alldeles
orörlig och stirrade åt stadssidan till; han lade
handen ofvan ögonen och spanade. Det han fruktade
kom. Det måste komma. Han såg två röda hästhufv’en
sticka upp, och bakom dem syntes snart ett hustak,
som rörde sig. Det var Paul, som kom åkande i vagn
och med båda fuxarne. Han hade vagn! Den hade han
förtjänat på missväxten; hungersnöden hade gifvit
honom tillbaka hans fuxar.
Per ville gå in i stugan och sticka hufVet bakom
spisen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
