Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nya vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thomas gick fram och högg sin yxa i bordet framför
nämndemannen. Det blef ett anskri i stugan, och alla
sprungo upp från bänkarne; men kvinnorna, som stått
utanför dörren, beredda på hvad som händt, störtade
in och kastade sig emellan de kämpande. Samkvämet
var upplöst; nämndemannen och hans få anhängare redo
genast hem till sitt.
Festen fortfor ute på backen, men fiolens gnällande
lät icke mer så muntert, och dansen gick tung och
tyst som ett arbete eller en hednisk offertjänst,
där man sökte bringa sina sinnen i raseri, innan man
skred till offerslakten. Snart tynade den också af,
och med tanken på morgondagens allvar skildes man vid
midnatt utan att hålla midsommarsvaka vid eldarne. Det
var den sorgligaste midsommarafton man varit med om.
*
Midsommarsolen stiger ur hafvet och lyser upp den
lilla kyrkviken. Ingen mänsklig varelse synes eller
höres. Skrakar och ejdrar simma så lugnt ute på det
blanka flacket. Vassen i viken rör sig då och då,
där en gädda går fram. Nere i tångbuskarne trippa
strandskator och plocka maskar. Vinden är så varm,
att den icke förmår röra hvarken sig själf eller
vågen. Tystnaden råder öfver land och vatten. Gräs
och blommor stå och sofva på backarne, när nu den
eljes aldrig hvilande blåsten lämnar dem ro.
På den lilla kyrkogården i backsluttningen stå de
hvita korsen som små barn med armarne utbredda för
att gifva famnen åt solen, som torkar daggens tårar,
dem natten gråtit öfver dem, icke af sorg, därför
att det var natt, ty det var ingen natt, utan af
glädje öfver att solen icke var nere så länge. Och
den gamla svarta träkyrkan, så litet hus åt en så
stor Gud, förgylles upp af den rika solen, och tuppen
på flögeln tittar åt väster, därifrån vinden sist
blåste, om icke det skall blåsa mer, ty det börjar
blifva för varmt. Till och med den förgyllda galgen
på kortaket vågar se solen i ansiktet och breda ut
armarne, hälsande som det hängda sanningsvittnet i
Emaus: frid vare eder! Och det är frid i naturen! De
hvittvättade stenblocken i stranden slippa piskas
af vrålande böljor, blåa böljor slumra i solstrålar,
och den blåa rymden plöjes icke af ströfvande moln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 01:49:23 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/afventyr/page0201.html
