Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En triumf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är fjorton dagar, sedan jag såg dig, Menelaus»,
sade marskalkinnan i en så munter ton hon kunde
antaga.
»Ja», svarade narren och sprang upp på barriären samt
klådde sig i hufvudet med sin toffelklädda fot. –
»Och hvad ser ni i spegeln där?»
»Jag är bedröfvad intill döden, och jag ser i spegeln
en man med långt ansikte, rödt skägg och dåraktiga
ögon, som står bakom fönsterhänget i stora rutsalen
och bemärker oss; men han skrattade, när du klådde
dig, så ännu är ingen skada skedd, men jag har mycket
att tala om.»
»Äfven jag», sade narren; »jag är bedröfvad intill
döden, låt oss gå in till er.»
»Omöjligt! Den röde misstänker oss! Kom igen längre
fram på da’n!»
»Omöjligt! Jag skall ju gyckla vid intåget efter
middagen.»
»Då måste vi tala nu här! Men visa, att du kan leka,
som en lekare anstår!»
»Det kan jag icke! Det kan jag icke! I dag icke! O
nej! För Kristi pinas och döds skull hitta på något
annat.»
»Hvad skall jag hitta på? – Han anar oråd! Nu kröp
han bakom gardinen. – Vänta, jag har det: jag skall
läsa för dig! – Anna! Anna!»
Kammarpigan kom ut på terrassen.
»Hvad önskar ers nåde?»
»Gif mig den blå boken, som ligger på nattkistan;
nej, den ligger under klädskåpet.»
Pigan kom strax tillbaka med en kvartfolio i blått
karduansband.
»Gå in och stäng dörren», sade marskalkinnan. – »Nu,
narr, skall du och den röde få en glad stund, ty jag
vill läsa Boccaccios Decamerone.»
»Väl! Men hur skall den höge i fönstret veta hvad ni
läser?» invände narren.
»Han skall se de blå permarne, och det är han, som
lånat mig boken! Tänk! Han vill bereda min själ,
tills den blir frände med hans!»
»En ädel herre; vi känna honom. Men ni måste nu
alltså tala som en bok, ty vansinniga hafva skarpa
ögon och skärpt förstånd. Det sista låter underligt,
men det är så!»
»Var lugn, Menelaus, jag känner honom för väl. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
