Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därpå kallade hon på modern med matt stämma: »Mor»,
hviskade hon, »känn efter, om jag har ältfeber.»
Modern lade sin hand på hennes panna och sade, att
den kändes mycket het.
Tekla blef liggande och såg nu på huru modern började
rusta med middagen. Hon blåste eld i spiseln och skar
sönder en salt torsk, som hon vattlagt kvällen förut. Därpå
slog hon vatten i en panna och lade torsken i. Snart spred
sig den unkna lukten af salt torkad fisk genom det trånga
rummet, och Tekla, som hade motvilja mot denna rätt, drog
täcket öfver näsan. Men nu steg spiselvärmen och strålade
ut mot sängstället, så att det hettade på sängkläderna.
Tekla vände kudden och ansiktet mot elden och lyssnade
på vattnets bubblande i pannan.
Modern hade tagit fram matburen och under sakta
brummande plockat ur de sönderslagna kärlen.
»Nu går jag ut och köper en ny soppskål», sade hon;
»tag klocksträngen du, och haf ett öga på elden. Jag är
strax tillbaka.»
Och hon kastade duken öfver sig och gick.
När Tekla blef ensam, steg hon upp ur sängen och
rätade ut sina lemmar. Därpå gick hon till fönstret och
tittade ut genom sitt kikhål. Solen sken, kajorna snattrade
på kyrkogården, och hvita moln drefvo för vinden. Hon
längtade ut från det kvafva rummet och de varma
sängkläderna, som ville kväfva henne med sin lukt af gammal
sjöfågelfjäder. Hon ville ut, långt bort till soliga ställen,
där sjöluft susade och gröna träd skuggade, men när hon
såg den bruna matburen på bordet och visste att utan den,
utan denna slafbörda, som fängslade henne, hon ej kunde
komma ut, föll hon i raseri och kastade sig i sängen igen,
dök ner i fjäderbolstern, som om hon ville dränka sig,
kväfva sig och aldrig mer se dagens ljus. Men så ringer
det i klockan pling-pling-pling, hon kallas till besinning och
drar i strängen; porten knarrar och säger klack-klack;
modern är åter hemma.
Klockan har blifvit framåt tolf, och kålen kokar bredvid
saltfisken.
Modern ser på klockan och matburen.
»Nå, Tekla», säger hon, »tror du dig om att kunna gå
till far med mat i dag?»
»Nej, hur kan mor tro det; jag är ju så het som en ugn.
Känn, ska’ du fa känna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
