Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppkastade sig återigen de första frågorna: rätt eller orätt?
Rätt eller orätt att önska sin mors död?
Men motsättningarna voro så skarpa och hufvudet så
trött, att begreppen smälte ihop i en salig domning.
Hvarken det ena eller det andra, svarade den slappa hjärnan;
lika mycket båda delarna, lika litet rätt eller orätt, som det
är, om du är brun eller blond. Det är så, det har blifvit
så, och det kan icke ändras. Likgiltigt alltså! Hvilken
solig, befriande tanke: likgiltigt! Likgiltigt rätt eller orätt,
stort eller smått, lif eller död, likgiltigt alltsammans!
Hjärnan stannar sitt vilda lopp, hjärtat bultar mindre häftigt,
lungorna andas i en sakta söfvande gungning, musklerna
släppa sina tag, lederna lossna, tankarne fly undan, gömma
sig, det blir mörkt, tyst, som om förintelsens stilla ro
nalkades, själen känner ej mer, kroppen erfar intet mer, anden
förnimmer intet mer.
När Tekla vaknade på sin stol, såg hon nattlampan,
flaskorna, citronen och skedarna ligga i ett rödt halfljus,
men på väggens tapet ofvanför syntes två hjärtan i blåhvitt
sken; hon tyckte sig höra tornklockan slå, och utanför på
gatan hördes gatsoparens kvast säga rist rast på
gatstenarne; en gråsparf kvittrade, de sista tonerna från
reveljtrumpeten på Skeppsholmen stego upp genom gränderna
och ekade mot kyrktaket.
Det var morgon, och dagsljuset bröt in genom
fönsterluckornas hjärtformade hål. När hon vaknat till besinning,
erinrade hon sig modern och lägger forskande sin hand på
hennes rynkiga panna. Den är ljum, men icke mer varm;
hon lägger sitt vänstra öra mot bröstet, men kan icke höra
något; hon går och tar en handspegel och håller framför
den sjukas mun; spegeln förblir klar. Hon öppnar med
fingren de nerfallna, däfna ögonlocken, som sluta sig öfver
de vissna kloten. Hon är död!
Efter många dagars och nätters väntan har det väntade
inträffat; det, som var förutsagdt, hade skett, det, som skulle
hända, hade händt. Vissheten hade vunnits, och oron,
osäkerheten var borta och lugn inträdde.
Tekla öppnade luckorna och tog fram ett par rena lakan,
som hon med nålar fäste upp framför fönsterna. Det blef
hvitt i rummet, såsom när första snön har fallit, och alla
föremål stämdes in i en dämpad död ton. Därpå klädde
hon om sig och tog fram sin svarta klänning; tog bort sina
guldörhängen och sprättade bort det hvita från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
