Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig, föll Tekla i gråt, hänryckt af att se hafvet, som hon
kallade det.
För en gynnande nordvästvind hissades de stora
vinglika seglen, trumpetaren blåste en appell, Blockhuset
svarade med ett skott af en nickhake, och nu sköt snäckan
fart, ut mellan jakter, koffar, skepp och örlogsfartyg, som
lofverade upp mot staden.
De unga kvinnorna hade tagit plats på däck under ett
soltält och uppvaktades af kammarpagen, en nittonårig
friherre, hvars föräldrar voro döda och hvilken nu skulle
erhålla sin första uppfostran i grefve von Schlippenbachs
hus.
Under det vårvinden sakta fläktade i seglen och förde
vällukter från strandens klöfverängar, talade den unge
friherren höfviska ord till de båda damerna och inblandade
däri verser ur italienska skalder, dem Tekla visserligen icke
förstod, men som därför verkade som musik för henne.
Och aldrig hade hon sett så artiga manér, aldrig en sådan
fin gestalt hos en ung man. Och när han slutligen, efter
det att vin och frukter blifvit upphämtade på däck, tog
fram sin luta och sjöng, så trodde Tekla sig vara långt
från jorden, hvilken hon endast kunnat döma från den
mörka portgången med råttorna och sjöfolket på härbärget.
Tekla trodde sig väl förstå, att den unge ädlingen var
på väg att bli fröken Ebbas käresta, och därför hörde och
såg hon deras älskogsgnabb med den redan invigdas
alltseende och förstående blickar, låtsandes intet se och intet
höra. Och när baron Magnus, som han hette, i ett
högstämdt loftal öfver Teklas hjältemodiga handling antydde,
att det var henne världen hade att tacka för, det fröken
Ebba ännu med sin skönhet och ungdom kunde fröjda de
lefvande, kände hon sig vara de ungas beskyddare, på
samma gång hon icke utan ett visst vemod därigenom
insåg sig höra till de gamle, som lämnat hoppet om
förestående kärlekslycka. Och när hon nu talade om sin ålder
och sin erfarenhet, togo de unga sig för att kalla henne
lilla svärmor, hvilket bidrog att pä samma gång höja Tekla
öfver dem och göra de älskandes umgänge så otvunget
som görligt.
Under tiden gjorde galären fart öfver fjärdar och
strömmar till Vaxholm, där kursen ändrades. Vid Djurhamn
mötte de en eskader af kungliga flottan, som just lyftat
ankar och skulle lofvera upp till Stockholm. Och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
