Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bedyrat henne, att hon icke kunde vara för länge
och uttryckligen bedt henne stanna.
Nu, när hon tänkte igenom hvad hon erfor det ögonblick
hon beslutat resa, trängde sig bilden af den unge
baron Magnus fram. Och den såg på henne med ögon, ur
hvilka växte tvenne rottågor, som kröpo in i hennes
ögon, sköto sugrötter uppåt, birötter nedåt, kastade
ut refvor och skott ända ut i hennes kropps yttersta
fibrer, så att hon kände sig sammanvuxen med denne
yngling, uppfylld af hans ande. Hon visste, tycktes
det henne, att den dag hon icke mer fick se honom,
skulle hon dö. Alla andra tankar på möjligheten att
alltid få se honom, på följderna af deras kärlek,
om den sloge ut, på fröken Ebbas missnöje, mannens
hämnd och lagens straff, hade icke kraft att tränga
igenom den enda framvällande känslan af att hon
älskade honom.
Hon hade icke mött honom på hela denna dag, och nu
öfverfölls hon af en så häftig längtan att få se
honom, att hon, som förut trott, att hon endast med
sin vilja kunde på afstånd kalla honom till sig,
började fästa blickarne på en punkt längst bort i
den långa lindallén. Hennes ögon stodo vidöppna och
ögonlocken rörde sig icke till en blinkning, under
det att pupillerna omväxlande krympte och svällde ut,
liksom om de sögo till sig något föremål i fjärran,
alldeles som hafvets blötdjur, när de draga till sig
sina offer genom kontraktioner af sin cirkelrunda
kropp.
Hennes ansikte blef hvitt, blodlöst, och hon blef
så länge stående, att hon kom i en fruktansvärd
skakning i hela kroppen. Slutligen lyfte hon ena armen
och började långsamt vinka till sig den osynlige;
lyfte den andra armen; och nu kommo båda händerna
i en rörelse, som om de drogo i en lina, under det
lapparne skälfde, frammumlande en tyst bön eller
en besvärjelse. Och se, nu skymtade i fjärran,
belyst af den nedgående solens sken, blandadt med
det gröna ljuset från lindlöfvet, den unge mannens
smärta gestalt. Ett segerleende spridde sig öfver
kvinnans ansikte, och hon trodde i detta ögonblick,
att den makt, som nu förde den älskade till henne,
icke var annat än hennes viljas och lystnads kraft,
den försynen nedlagt hos henne såsom en särskild
gåfva.
I nästa ögonblick låg ynglingen i den lidelsefulla
kvinnans armar, öfverhöljd af hennes kyssar och dragen
med halft våld in i grottan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
