Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stråmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högste befälhafvare öfver svenska hären mot Norge
och regent under Ulrika Eleonoras tvååriga regering
gåfvo honom på hand alla betingelser att styra en
nation. Änkling efter ett föregående äktenskap med
en preussisk prinsessa, hade han bakom sig ett visst
förstånd om lifvet och en manlighet, som endast en
intim förening med det andra könet kan skänka. Hans
yttre röjde med sin kraftiga profil, icke olik
Ludvig XIV:s, en härskarnatur, parad med den bildade
och välvillige privatmannens tillmötesgående och
öfverseende med små fel, beundrande och upphöjande
utan afund den stora förtjänsten hvar den fanns.
Sedan han med några vänliga ord bjudit de båda
herrarne taga sittplats, hvilket de med något
åsidosättande af etiketten gjorde för skyndsamt att
icke någondera skulle bli sist, öppnade arffursten
det ömtåliga samtal, som nu måste följa och på hvilket
kronan hängde.
»Herr kanslipresident!» började han, »haf godheten
föredraga de viktigaste punkterna af den regeringsform
jag kommer att förbinda mig till att besvärja.»
Han lade en särskild vikt på ordet besvärja, hvilket
icke var alldeles detsamma som att lyda.
Grefve Horn tog nu ordet, långsamt och säfligt
sökande förkorta den vidlyftiga akten och med lena
ord öfverskyla det hårda i villkoren.
»Ers kunglig höghet torde icke vara obekant med
det sakförhållandet, att genom 1719 och 1720 års
af ständer, råd och regerande drottning antagna
regeringsform konungen icke äger stifta lag.»
»Jag är icke okunnig om det», svarade arffursten,
»ehuru jag hade väntat att den, som i första och sista
hand får bära ansvaret för att landet bygges med lag,
också skulle höras innan han dömes, och att han såsom
rikets förste medborgare icke skulle beröfvas den
siste medborgarens blygsamma rättighet att deltaga
i lagens stiftande.»
Han gaf härvid grefve Gyllenborg en maskerad blick,
som återsändes med ett bifallande, men vördnadsfullt leende.
Grefve Horn svarade icke, utan öfvergick till nästa punkt.
»Ej heller torde det vara Ers kunglig höghet
främmande, att konungen på grund af svåra och dyrköpta
erfarenheter icke längre kan tillerkännas rätt att
börja anfallskrig eller under pågående riksdag sluta
fred eller förbund.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
