Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stråmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tittar efter andra, som jag och andra, som jag
och andra svin, den är skapt till att tåla vagga och
barnkammare.»
»Säg det du, assessor, men säg mig hur det skall
tillgå, då ... Du vet att jag varit gift förr och
icke fått några barn. Underligt synes det att en man
som jag, hvilken icke har några lyten, skall bli gift
barnlös två gånger. Visste jag ej att jag förut fått
afkomma i frimarkerna, skulle jag gå och sloka öronen,
men nu ... enfin, det står inte att ändra.»
»Inte det? Man har så många prejudikat ...»
»Abraham och hans kungliga franska
bekännare, som gifte sig till vänster, det veta vi;
men ser du, det bär emot för mig att bryta tro
med en kvinna som älskar mig och som jag svurit lofven
... det är inte riddersman i det.»
»Kungen skulle ha haft en skön kvinna och icke en
gouvernante till gemål, och ...»
»Tyst du!»
»Den kärlek, som är ledsagad af undervisning och råd,
den är inte den äkta!»
»Ja, jag vill inte neka att min kära gemål är
något instruktiös, och att hennes uppfattning af
sin ställning som icke regerande drottning ger mig
talrika anledningar till oro, ja, jag går just nu
och väntar på att få höra något nytt tilltag, som
skall bringa oss rent i fördärfvet ... Men tyst,
nu kommer drefvet igen!»
Hundskallet hördes närma sig, pikenerarne signalerade
dragning åt vänster, och konungen med assessorn drogo
sig uppåt landsvägen. Nu lågo stöfvarne hårdt på och
man hörde deras bjäbbande strax innanför skogsbrynet,
när, i detsamma som konungen lyfte sin bössa för
att vara färdig ge eld, en släde med ett tvåspann
hvita hingstar rusade fram. Men nu var haren öfver
diket, skottet small, hästarne stannade och kastade
åt sidan så att släden stjälpte. Glömmande jakt och
byte, skyndade den alltid artige fursten fram till
olycksstället och fann i snön en ung dam liggande
synbart sanslös. Den rosefärgade sidenpelissens
kappkrage hade kastats öfver hennes hufvud, så
att den galante räddaren icke kunde uppfånga mer
än skymten af en förtjusande haka och en mun, på
hvilken ännu oaktadt förskräckelsen ett skälmskt löje
kvarglömt sig. Men detta var tillräckligt för honom
att igenkänna ett ansikte, som så länge mött honom
i salar och salonger, och mot hvars inflytande han
ställt upp hela sin pliktkänsla och ridderlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
