Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Linnés Orestes och brefvexlingen med honom. Linnés sista dagar. Hans familjeförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till 1776 fortsatte Linné sin offentliga verksamhet. Redan 1774, under en enskild föreläsning i akademiska trädgården fick han hvad han sjelf kallade »första dödsposten», ett farligt anfall af slag, hvarvid han för tillfället förlorade mål, sans och rörelseförmåga, och hvarefter han aldrig blef till helsan återstäld. [1]
En kort förändring till det bättre inträffade genom den tilldragelse, som han sjelf skildrar i dessa ord: »Vid jultiden 1774 skickade Hans Maj:t fyra parlass med naturalier af växter från Surinam, i flera oxhufvuden spiritus vini, alla med blomma ock frukt lefvande samlade och uti spiritu inlagda. Linné fick som nytt lilf att öfver julen dessa beskrifva och utreda, som voro 200 stycken och en ganska dyrbar samling.»
Han tyckes likväl hafva fruktat ett nytt anfall af sin sjukdom, eller var han ännu så svag, att han icke ansåg sig kunna uppfylla sina skyldigheter. Ty i föreläsningskatalogen lät han insätta, att han skulle föreläsa antingen sjelf eller genom sin son. Dock utgaf han ännu under 1775 åtta disputationer och förde med egen hand fakultetens protokoll, då han på hösten var dess decanus.
Men 1776 aftogo hans kropps- och själskrafter hastigt. Med vanlig munterhet skrifver han i sin dagbok: »Linné haltar, kan knapt gå, talar oredigt, kan knapt skrifva. Begär af konungen afsked, men konungen vill att han till akademiens heder blifver qvar, emedan ingen så hedrat henne som han, och får derför dubbel lön samt tvänne gårdar i Hubby för sig och sina barn.» [2]
På vintern 1776 steg hans beklagliga belägenhet ytterligare. Han rördes af slag och blef förlamad i högra sidan. De ord han talade, han som i blomman af sin ålder visat sig såsom århundradets mest systematiska hufvud, voro merendels ett kaos af förvirrade, osammanhängande idéer. Han glömde de allmännaste saker och kunde icke en gång påminna sig de vanliga bokstäfverna, utan skref grekiska och latinska om hvarandra i ett och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
