Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig melodi. Det vissna, gulbinna anletet drogs i
tusen skrynklor, när hon, lik en forntidens sibylla,
djupt i sitt inre skådade de bilder, hon målade i
dikten, och när hon letade fram ur sin hjärnas
doldaste celler sina i unga år inlärda sånger.
Aldrig kunde Martha sedan glömma denna tafla:
den stora ugnen, den skrumpna sångerskan med de
skumma och dock så talande ögonen, och elden,
som spred sitt röda ljus öfver den tärda och
darrande gestalten. Den gamla sjöng för henne om
Metsolas hulda värdinna, som i sin pingstgröna
dräkt mjukt sväfvade fram i vårbrytningen och
väckte hästhofsblomman och violen till lif vid själfva
drifvans rand. Hon sjöng om vattengudens väldiga
kraft, huru han om våren dref vågorna ut till kamp
mot skimrande isfält. Hon lärde henne huru man
med hjärtformiga röda stenar och mäktiga ord
fångade de sköna vattennymferna. Hon sjöng runor
som gåfvo helsa, runor som gåfvo död och ofärd, hon
sjöng jägarens och fiskarens lyckoord, hon sjöng vilda
kärlekssånger, som tvungo jungfrurs och ynglingars
hjärtan att smälta som vax. Från den dagen Martha
hört Paraskovias sånger lefde all naturen för henne
i dubbelt rikare mått, såg hon den i nya fårger
och i nya former. Det gamla vresiga pilträdet
och den vackra furan, den bugande säfven och
den doftande nattviolen, enhvar hade sin karaktär,
enhvar berättade sitt lif för henne på sitt eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
