Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Värdshuset, som för öfrigt var stadens äldsta
hus, uppfördt af en Forselles och som
ursprungligen varit manbyggnad på Degerby gård, kallades
ännu i dagligt tal „rusthållet“, hvilket ord bland
herrar officerare gaf anledning till ordlekar och skämt
af alla slag. Byggnaden var en gammal lång
svartnad träbyggnad med brutet tak. Till den hörde
en trädgård, som sträckte sig ända ned till
hamnen. Huset och gården skiljdes från trädgården
genom en häck af dessa gula rosor, hvars
blommor äro så illa byggda, men hvars blad gifva en
så frisk doft af smultron. I trädgården stod en
grupp af urgamla alar, hvilkas mörka blad och stora
kronor gjorde t. o. m. juninatten så mörk i deras
skugga, att det muntra och högljudda sällskap af
officerare, som nu satt i trädgården, låtit bära ut
tvänne stalls- och tvänne portchaiselyktor för att
lysa upp bordet med sin bål och sina tennbägare.
När Gustaf och Jan Anders redo in på gården,
kom en officer ut ur skuggan, och görande en
egendomlig gest med högra handen frågade han:
„Skall hornet ljuda“, hvartill Jan Anders hastigt
och halfhögt svarade „Väringen är kommen, låt
porten upp“. Nu sprang officeren fram, helsade,
gaf honom leende ett litet tryckt blad och sade
sakta: „Tornérmarskalken och Waulunder äro
redan farna till Helsingfors“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
