Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
putsade sig i starren, som växte närmast
vindsfönstren. Mannerskantz’ ord lekte honom
beständigt i hågen: den enskildes olycka, arméns
förnedring, fäderneslandets fall. Ack, om Jan
Anders ville komma! Han var den ende, som kunde
tala bort oron ur de ungas sinnen, låta dem se
saker och ting i ett sammanhang, stort och klart.
Han fann de helande, läkande orden. Hvad skulle
han säga om Gustave François yppade för honom
Mannerskantz’ yttrande!
Nu byter ljuset färg, det rosiga blir gult, det
gula blir gråblått. Dufvorna ha somnat,
sjömännen ha tystnat. Uppe mot fästets klara, färglösa
ljushaf, ser Gustave François en flock med
kråkor, som långsamt, taktfast flyga från
fastalandets oro och faror till de säkra, ensliga, lugna
skären, till hafs, där de trygga för alla öfverfall
sofva i martallarna. Det är så tyst i rummet,
endast den lungsiktiges hosta hörs doft där
nerifrån, som komme den från grafven, dit den bådar.
Nu knackar det på dörren, och in stiger Jan
Anders öfver den höga tröskeln. Vännerna helsa
på honom under t37stnad. Han sätter sig på
fållbänken vid långväggen, ljuset lyser upp hans
magra, välskurna ansikte och hans drömmande,
tunga ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
