Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den grekiska litteraturen före hellenismen
- Den attiska tiden
- Komedien
- Aristophanes. Den mellersta komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ARISTOPHANES
Av honom äga vi kvar ej mindre än elva komedier,
skrivna mellan åren 425 och 388 f. Kr. Den riktigaste
uppfattningen av dem får man kanske, om man jämför dem
med våra dagars boulevardpress, och i varje fall är det
den attiska dagskrönikan, som bildar bakgrunden till dem
alla. Aristophanes ägde alla förutsättningarna för en
partiskribent. Det demokratiska partiet hatade han visserligen
varmt och uppriktigt, men han förlorade aldrig sitt goda
lynne och blev därför aldrig någon tråkig moralpredikant.
Han hade vidare Swifts förmåga att förenkla alla
stridsfrågor och giva dem en form, som mannen av folket genast
kunde begripa, och denna sats hamrade han in i publiken
genom ständigt nya vändningar, så att det, som först
föreföll såsom en orimlig beskyllning, så småningom övergick
till en helt naturlig sanning. Därtill ägde han en
överdådigt frisk fantasi, ständigt bördig på nya uppslag, som
höllo auditoriets uppmärksamhet på spänn, och en fantasi,
som på ett egendomligt sätt förenades med en folklig,
drastisk realism utan all hänsyn till det “passande“ — flera
av hans stycken höra till det allra grovkornigaste i
världslitteraturen.
Karaktären av hans lustpel framgår bäst av ett referat
av ett av dem — ty på flera hindrar utrymmet oss att
ingå — och vi välja då det kanske mest bekanta, Molnen,
ehuru detta icke är direkt politiskt. Stycket riktar sig mot
Atens mest bekante filosof, den ädle Sokrates, eller snarare
mot de moderna filosofiska studierna över huvud. Ty om
Sokrates själv kände Aristophanes antagligen ej mer, än att
han var filosof eller, som det då hette, “sofist“ eller
vishetslärare, och han tog honom därför såsom representant för
hela den nya uppfostringsmetod, som det konservativa
partiet så varmt hatade och mot vilken Aristophanes ställde
upp den homeriska tidens friska idrott. Vad Sokrates lärde,
kände Aristophanes antagligen ej till, lika litet som massan
av publiken, och brydde sig i varje fall ej om att utreda
denna mera beniga fråga. Hans Sokrates är snarast
motsatsen till den verklige, en löjlig ordvrängare, som
sysselsätter sig med att bevisa, att svart är vitt och vitt är svart
— men just så tedde sig nog all filosofi för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:08 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/1/0145.html
