Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Komedien - Den nyattiska komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke längre än till typen; att i dikten återgiva rent av den
enskilde individen låg ej rätt för det grekiska lynnet, som
i det enskilda dock framför allt ville se det
allmänmänskliga. Och måhända har det just varit denna frigjordhet
från alla nationella, religiösa och personliga drag, som gjort,
att denna nyare komedi kunnat upptagas och utbildas av
nästan alla folk.
Dessa typer äro: fadern, ofta knarrig och snål samt
vanligen lurad, hetären, stundom simpel och girig, stundom en
ädelsinnad kameliadam, den knappt hållne ynglingen, som
helt går upp i sin lidelse och söker komma undan det
giftermål, som fadern bestämt för honom, den listige slaven,
som hjälper sin unge herre, narrar sin gamle och spinner
intrigens alla trådar, så vida denna uppgift ej övertages av
parasiten — och ännu några andra ej så regelbundet
återkommande typer såsom den brutale flickhandlaren, den
skrytsamme legosoldaten m. fl. Ytterst betecknande är ock,
att den unga flickan icke förekommer i denna komedi, icke
ens den otrogna hustrun, utan i regeln blott hetären. Men
detta var i full överensstämmelse med verkligheten. Ett
giftermål var en rent praktisk angelägenhet i denna tids
Hellas och gjordes upp av familjen. Hustrun hade blott
till uppgift att skaffa medborgare till världen och sköta
hushållet. I detta fall stod Grekland på Islams ståndpunkt,
och de ärbara kvinnorna tyckas nästan hava fört ett
haremsliv, åtminstone så till vida att de voro uteslutna från allt
intellektuellt umgänge. De erotiska konflikterna höra således
nästan uteslutande hemma inom denna tids demimonde.
Det, som först slår en modern läsare, är den oerhörda
brutaliteten hos alla dessa olika representanter för den
tidens grekiska samhälle — en brutalitet, som så bjärt
kontrasterar mot den upphöjda idealismen i Sophokles’
drama. Människorna äro icke blott krast sensuella; de
äro i grunden hjärtlösa och upprörande själviska. Vidare
äro de fullständigt idélösa. Ingen av dem har några
intressen utanför den halvvärld, inom vilken de röra sig.
Litteratur, konst, politik, moral, religion existera ej för dem,
och även erotiken är blottad på alla högre element, på allt
svärmeri. Endast i enstaka stycken av Menandros tycker
man sig höra en underton av en viss humanitet, men en
dylik ton ljuder både sällan och svagt. Den spelande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
