Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Den attiska retoriken och filosofien före Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
även här intresset för poesien för det allt uppslukande
intresset för den rena retoriken. Såsom stor, verklig konst
upphör den grekiska dikten med 400-talets slut.
Denna grekisk-romerska retorik har emellertid haft en
oerhörd betydelse för eftervärlden. Dess ytterliga
konstfullhet har den moderna tiden visserligen ej kunnat tillägna
sig, och det är först på den allra sista tiden, som man
upptäckt denna — drömmen om att i våra dagar kunna
skriva “klassisk“ latin och grekiska har man nu därför måst
skrinlägga. Men med denna retorik — låt vara
ofullkomligt uppfattad — hava dock fransmän och engelsmän
uppfostrats ända sedan renässansens dagar, och det är till stor
del tack vare detta, som deras språk nått en så hög
utbildning. Den tyska prosan har däremot ej underkastat sig
denna träning, och detta har även blodigt hämnat sig. Men
i viss mån har dock all modern prosa bildat sig efter den
antika. Läsa vi t. ex. den äldre västgötalagen som
nedskrevs, innan medeltidslatinet fått någon större betydelse för
den svenska bildningen, möta vi en satsfogning och en
konstruktion, som är alldeles avvikande mot den, vi finna i
senare skrifter. Västgötalagen visar oss den rent germanska
prosan, som sedan, redan under medeltiden, ombildades efter
latinets fordringar.
Men vi återvända till sofistiken. Såsom nämnts hade denna
betydelse både för retorikens och för filosofiens utbildning.
Den äldsta grekiska filosofien, den ioniska, hade blott
sysselsatt sig med frågan om universums uppkomst, men den hade
icke fått blicken öppnad för all filosofis grundläggande
problem, problemet om kunskapens möjlighet. Först med den
tid, varmed vi nu sysselsätta oss, träder den
kunskapsteoretiska frågan i förgrunden.
Redan Herakleitos’ världsförklaring inbjöd i viss mån till
undersökningar i denna riktning. Enligt honom fanns i
själva verket icke den “substans“, efter vilken den ioniska
naturfilosofien sökt, utan allt befann sig i en ständig rörelse,
intet “varande“ existerade, utan blott ett oändligt “blivande“.
Xenophanes’ efterföljare, de s. k. eleaterna, fullföljde detta
uppslag även med avseende på förnimmelserna. Den värld,
som vi uppfattade med våra sinnen, var således icke varande;
allt var där, såsom Parmenides framhöll, bländverk och sken,
och verklighetens värld måste vara en annan, fattbar ej genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
