Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Platon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var en frukt lika mycket av skaldens fantasi som av
tänkarens grubbel, och i anslutning därtill utkastade han tankar,
som endast bottnade i hans poetiska intuition: om själens
odödlighet, om preexistensen och en själavandring, genom
vilken människan renades från den jordiska tillvarons stoft
och efter döden straffades eller belönades för sina gärningar
— läror, som han lånat från orphikerna och pythagoreerna,
men som fullkomligt smält samman med hans eget
känsloliv. De partier av hans dialoger, där dessa frågor behandlas,
äro fyllda av den skönaste, mest sublima mystik och äro,
trots det att de hava formen av filosofiska utredningar, i
verkligheten diktverk av en oförgänglig skönhet.
Lika högstämd är Platons etik, där han vidare
utvecklade mästarens dygdelära. Liksom denne var han en svuren
fiende till demokratien. Hans i boken om Staten
framlagda statslära visar därför en egendomlig blandning av
aristokratiskt envälde och kommunism, en ytterst konstmässig
mekanism, som är uteslutande bygd på filosofisk
konstruktion utan all hänsyn till historia och mänsklig psykologi.
Men även denna har haft stor betydelse för eftervärlden.
Det betyder mindre, att t. ex. vi svenskar hos Thorild
återfinna flera av huvudpunkterna i systemet, men hela
uppfattningen av en statsförfattning såsom en dylik
konstprodukt går igen i renässansens konstitutioner och politiska
spekulationer. Medborgarne indelas av honom i tre klasser:
filosofer, som äro de verkliga statsmännen och som skola
härska över de andra, krigare och ämbetsmän, som skola
utföra de förres befallningar, och till sist det privata och
närande ståndet, den för statslivet i högre mening odugliga
massan. I denna stat var allt reglerat, den enskildes liv
bestämdes fullkomligt av statsnyttan, för staten fick även
familjen vika, och både egendom och kvinnor voro
gemensamma för alla. Men då Platon själv gjort ett par
misslyckade försök att på Sicilien tillämpa dessa teorier,
underkastade han dem sedermera — i det oavslutade arbetet om
Lagarne — en omarbetning med större hänsyn till faktiska
förhållanden.
För undervisningsväsendet var Platon lika intresserad som
alla sokratiker och öppnade — bredvid en åt heroen
Akademos helgad park — en skola, som fortlevde även efter
hans död och som fick stor betydelse, den s. k. akademien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
