Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den grekiska litteraturen - Den hellenistiska skönlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som åter blev förebilden till en hel följd av komiska
epopéer.
Med Berenikes hår hava vi redan nått fram till den
diktart, som avgjort är den mest tilltalande under hellenismen
— dess rokokopoesi. Representanten för denna var
sicilianaren Theokritos, som tyckes hava fört ett tämligen oroligt
vandringsliv, men i varje fall tillbringade senare delen av
sitt liv vid Ptolemaios Philadelphos’ hov i Alexandria. Av
hans omkring tjugo äkta dikter äro några bukoliska, andra
äro mimer och åter andra äro av växlande art. De förra
äro, om än icke estetiskt, så dock litteraturhistoriskt de mest
betydande, ity att vi här hava världens äldsta herdepoesi,
den direkta eller indirekta förebilden först för Vergilius och
sedan för renässansen, för dess tallösa pastoraler och
dramatiska herdespel och en bland huvudingredienserna i operan
och herderomanen, som utvecklade sig ur denna bukoliska
poesi. Innehållet i dessa bukoliska diliter eller idyller är
ganska enkelt och utgöres vanligen blott av en dialog mellan
ett par herdar, ofta icke utan en viss lätt komik.
Uppslaget till dessa idyller hade Theokritos med all sannolikhet
fått från den sicilianska folkdikten, men dess mera rustika
herdar har han i sin dikt klätt i den hellenistiska rokokons
hovdräkt. Herdetröjan och krumstaven äro dock blott en
pittoresk maskeradkostym, och bakom Daphnis, Simikhidas
och de andra herdarne dölja sig Theokritos och hans
umgängesvänner. I detta fall gick Vergilius i sina
efterbildningar ännu längre, och renässansen tog i sin herdediktning
steget fullt ut. Redan Petrarcas pastoraler äro rena
allegorier, och hans efterföljare Spenser låter i en dylik dikt de
båda herdarne Algrind och Morrel d. v. s. ärkebiskop Grindal
och biskop Aylmer föra en pastoral konversation, som i
själva verket rör sig om den engelska kyrkopolitiken.
Hos Theokritos ligger metoden ännu blott i sin linda
och uppmärksammas knappast utan en filologisk kommentar.
Någon tendens finnes ej i dessa dikter, men ännu mindre
möter man där någon realistisk skildring av herdelivet.
Det hela är en älskvärd, graciös lek, bakom vilken dock
ligger något av samma känsla, som bakom renässansens
och rokokons pastoral — en överkultiverad tids ännu
omedvetna längtan tillbaka till naturen. Men lika litet som
hans herdar äro några verkliga, lika litet är hans natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
