Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den israelitiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undertrycka Jahvekulten. Det högre prästerskapet, Sadoks
ätt eller sadduceerna, voro väl inga motståndare härtill;
snarare var det detta parti, som stod bakom Antiokhos.
Medelklassen, de lagivrande assideerna — sedan bekanta under
namnet fariseer — gjorde väl ett starkt, men blott passivt
motstånd och ledo hällre martyrdöden, än de avveko från
ceremoniallagen. Endast de förut religiöst tämligen
likgiltiga bönderna sågo saken från en annan synpunkt.
Konservativa som alla bönder, blevo de rasande över de nya
ingreppen i deras fäderneärvda vanor och gjorde uppror.
Upproret, som utbröt 187 och leddes av den tappre Judas
Mackabäus, slutade efter några årtiondens kamp med
nationellt oberoende. Sadoks ätt utträngdes från
översteprästämbetet, och såsom prästkonung trädde en mackabä i spetsen
för den nya staten. Men därigenom skapades en ny
partiställning. Den nya mackabäiska aristokratien sammansmälte
med den gamla sadduceiska, och denna stod fortfarande under
hellenistiskt inflytande, ehuru den kämpade för det nya
judarikets politiska frihet och även för den nationella
religionen, om den än å den andra sidan ej lade samma vikt
som fariséerna vid lagjudendomen. Mot detta parti
framträdde nu fariséerna allt starkare. Det nya judiska
konungadömet var dem en styggelse — för det första därför att
de i likhet med författaren till prästkodexen betraktade
konungadömet såsom ett avfall från Jahve, och för det
andra därför att översteprästen, som tillika var konung, ej
tillhörde det legitima prästerskapet, Sadoks ätt — och deras
ideal var ej en judisk stat, utan en judisk församling. För
att krossa detta förhatliga konungadöme drogo de ej i
betänkande att vädja till romersk hjälp, och för detta
förräderi föll slutligen det nya judariket, då Pompejus år 63
erövrade Jerusalem.
Men den korta mackabäiska segertiden blev av stor
betydelse för judendomens utveckling. Mackabäerna nöjde sig
nämligen ej med den judiska statens oberoende, utan voro
erövrare, som gingo vida över dess gränser och
underkuvade Edom, de filisteiska kuststäderna, Samarien, Galiléen
och flera distrikt öster om Jordan. Det nya mackabäiska
riket blev därigenom större, än Israel någonsin varit, och
över allt omvändes de besegrade med våld till judendomen,
så att judarne i Palestina efter dessa segrar uppgingo till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
