Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Satiren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blott retor, utan även poet, med romarens saftiga realism,
brutal och kraftfull. Såsom förebild för senare tiders
satiriker har också Juvenalis haft större betydelse än Horatius,
ty det var onekligen lättare att tillägna sig den förres
abstrakta rigorism än Horatius’ älskvärda urbanitet.
Samma realism och samma underklassynpunkter komma
ock fram hos två andra, något äldre skalder, vilka jämte
Juvenalis höra till kejsartidens bästa — Statius och
Martialis. Utom sina episka dikter skrev nämligen den förre
även s. k. Silvæ eller poem av blandat innehåll,
tillfällighetsdikter, troligen tillkomna på beställning, gratulationer,
beskrivningar på fester, på konstverk o. s. v., men av
betydelse därför att de giva oss en verklig kulturbild av Rom.
Mästaren på detta område var dock P. Valerius Martialis.
Hos honom fanns något av gamin, en fräck oförsynthet,
en glad galghumor, som försonar oss med hans idélöshet
oclr hans moraliska bristfälligheter. Särskilt hålla vi honom
räkning, därför att han ej anlägger sededomarens hycklande
allvarsmin och låter bli att deklamera över andras
moraliska förfall. Trots sin tiggaruppfattning av livet har han
dock en viss frändskap med Horatius, sådan denne kanske
skulle hava blivit, om han levat på Neros tid, således en
Horatius, blottad på all den nobless, den själsadel och den
fina bildning, som Mæcenas’ vän ägde, men kvick och i
det hela oförarglig. Hans epigram — vi hava fjorton böcker
dylika — äro snarast en samling tiggardikter,
tillfällighetsverser av en stackars bohemien, som levde av de nådegåvor,
man kastade till honom, och som genom att skriva roliga
“julklappsvers“, berätta en skabrös anekdot o. d. sökte locka
till sig en slant, en middag eller ett klädesplagg av de
uppkomlingar, som voro roade av att lyssna till honom.
Men i dessa epigram få vi vardagslivets Rom i levande
bild framför oss, och de kulturskildringar, han utan att
tänka därpå giver, äro dock vida sannare än de egentliga
satirikernas.
Innan vi lämna kejsartidens satiriker, återstår att nämna
den avgjort främste av dem alla: Lukianos från Samosata,
den måhända mest moderne av antikens alla författare, en
Heinrich Heine på Marcus Aurelius’ tid, vars spirituella
dialoger vad stilen beträffar nästan förefalla vara skrivna
i våra egna dagar. Lukianos var icke grek till börden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
