Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Satiren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dialogens idealism hade väl härigenom förvandlats till realism,
men ej heller denna tilltalade en författare med så kraftig,
yster fantasi som Lukianos. Och lika litet kunde han
begränsa sig till en fullt tendenslös skildring — därtill var
han alldeles för temperamentsfull.
Så gjorde han bekantskap med en av hellenismens, efter
vad det förefaller, mest begåvade författare, den kyniske
satirikern Menippos, vars skrifter nu tyvärr äro förlorade
— en bland den antika litteraturhistoriens största förluster.
För Lukianos var denna förebild den säkerligen bästa, han
kunde önska, ty här fann han just den förening av realism
och överdådig fantasi, av esprit och frätande, bitter satir,
som utgjorde hans egen styrka. Nu skrev han några av
sina främsta satirer, Ikaromenippos och Negrikoi dialogoi
(Samtal i de dödas rike).
Redan uppslaget till den förra har den fantastiska
karaktär, som nu blir den vanliga hos Lukianos. Medels en
flygdräkt svingar sig Menippos upp till himlen, där han
träffar Zeus, en beskedlig, intellektuellt något undermålig
gammal herre, som välvilligt konverserar med honom om
förhållandena på jorden, om det sista priset på vete o. s. v.
Men så blir han vemodsfull, när han tänker på den gamla,
goda tiden, då röken från de feta offren överallt i Hellas
steg upp till Olympen från de många Zeusaltaren. Nu
däremot brydde man sig ej vidare om honom, dyrkade
helbrägdagörare som Asklepios och Apollon eller främlingar
såsom Anubis, Bendis och andra, “men mig, gamle man, anse
de, att de visat tillräcklig uppmärksamhet, när de en gång
vart fjärde år offrat i Olympia“.
Här hava vi således blott ett glatt gyckel. Bittrare och
dystrare är satiren i Samtal i de dödas rike. Där återfinner
Menippos forntidens alla hjältar och skönheter — såsom
benrangel. Så ber han att få se Helena. Man visar honom
en dödskalle! “Vad? Och det är för detta, som tusen skepp
samlats från Greklands alla håll och kanter, därför som så
många greker och barbarer stupat, så många städer
skövlats?“ Och så hånar Menippos ned allt, som jordelivet äger
tilldragande: skönhet, ära, rikedom, styrka. När tyrannen
Lampikhos inträder i de dödes värld, får han avkläda sig
sin purpur och sitt diadem, medan man uppe från jorden
hör ett oredigt sorl — jubelropen från folket, som fröjdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
