Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följd därav äga vi denna folkliga roman blott i den gestalt,
som den fått genom retorernas bearbetning. Men i ett fall
hava vi verkligen dubbla versioner av en roman.
Kharitons Khaireas och Kallirrhoe föreligger nämligen dels i en
florentinsk handskrift, som återger retorsromanen, dels i ett
papyrusfragment, som återgår till en mera folklig version.
Så värdelös denna retoriska roman estetiskt än är, så ha
både den och dess förelöpare, den populära äventyrsromanen,
haft ett ofantligt inflytande på den moderna litteraturen.
Theagenes och Kharikleia, som återupptäcktes i början av
1500-talet och redan 1547 utkom i fransk översättning av
Amyot, fick ett fullkomligt bestämmande inflytande på 1500-
och 1600-talens ideala roman. Och härmed samverkade
Daphnis och Khloë, som 1559 översattes till franska, redan
innan den grekiska texten kommit ut i tryck. För själva
herderomanens första utbildning i modern tid hade den dock
ingen betydelse, enär denna redan med Boccaccio uppstått
självständigt, innan man ännu lärt känna den grekiska
romanen. Men väl betydde den mycket för den följande
utvecklingen av renässansens pastorala diktning.
Redan före renässansen hade emellertid den nu förlorade
grekiska folkromanen blivit känd i västerlandet. Ty utan
tvivel fortlevde denna i Byzans, föredragen liksom förut av
populära sagoförtäljare, som på gator och torg samlade
lyssnande skaror kring sig. Där, i Byzans, fingo nordiska väringar
och köpmän höra dem, och med väringarne fördes dessa
sagor sedan till norden, där de slutligen fixerades i Saxos
sagokrönika och i isländska fornaldarsagor. Av ändå större
betydelse blevo dessa folkberättelser, när franska och tyska
korsfarare lärt känna dem, och nu — på 1100- och
1200-talen — möta vi en hel ström av grekisk-orientaliska
sagoämnen i den europeiska litteraturen, särskilt i den s. k.
Spilmansdikten och i romans bretons.
Denna ideala, retoriska roman var emellertid icke den
enda, utan grekens lust att berätta yttrade sig också i
andra former. Jag nämnde nyss, att de populära
sagoberättarne hade två olika repertoarer: allvarliga sagor, som
sedan upptogos i den retoriska romanen, och skämtsamma,
ej sällan skabrösa anekdoter, vilka särskilt föredrogos vid
bordet för att roa gästerna. Dessa anekdoter möta oss
ganska ofta i den antika litteraturen och förete stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
