Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Religion och filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är antingen “upplösning, i fall allt består av atomer, eller,
om enhet finnes, endera utslocknande eller en övergång“.
Men detta är ju Hamlets grubbel i antik dräkt, och även
andra av hans reflektioner återfinnas i Marcus Aurelius’
Självbetraktelser.
Stoicismen mynnade således ut i religiös tro. Men även
den därmed befryndade kyniska filosofien utvecklades med
Dion Khrysostomos i samma riktning. Han hade börjat
såsom en av sin tids mest uppburne retorer, särskilt ryktbar
för sina spirituella kåserier. Men så råkade han ut för
Domitianus’ onåd, och i fjorton år fick han för att dölja
sig fresta en kringvandrande tiggares liv. Härunder
förvärvade han sig en ny syn på livet, och då han efter
Domitianus’ död åter vågade uppträda, var det ej längre såsom
retor, utan såsom filosof eller rättare såsom en predikant,
vilken rent praktiskt beivrar de moraliska lyten, han funnit
hos den åhörarkrets, till vilken han talade. Dylika hedniska
predikanter hade väl funnits förut, men nu blevo de än
vanligare, och exempel finnas på sådana kringvandrande
resetalare, vilka än uppträda såsom hedniska, än såsom
kristna tiggarpredikanter. En dylik var den av Lukianos
biograferade Peregrinos Proteus.
Denne var icke — såsom Lukianos skildrar honom —
någon bedragare, utan en av denna tids många religiösa
svärmare. Född hedning hade han — möjligen, såsom
Lukianos påstår, efter ett osedligt liv — övergått till
kristendomen och for sedan kring såsom resande predikant, åtföljd
av en skara troende lärjungar, blev för sitt religiösa nit
kastad i fängelse och var nära martyrdöden, men återfick
friheten, råkade emellertid i tvist med sina trosbröder och
avföll från Kristi lära samt blev nu kynisk tiggarfilosof.
Till sist infann han sig vid festspelen i Olympia, lät där åt
sig uppföra ett bål, som han besteg, och inför menigheten
offrade han sig själv åt lågorna för att på så sätt rena sig
från synd.
Ett dylikt liv vittnar om de starka religiösa rörelser, som
nu börjat bryta sig mot varandra hos det lägre folket.
Genom den orientaliska immigrationen hade kejsartidens
folkreligion blivit en helt annan än republikens. Den senare
hade varit ett kontrakt, religio, mellan gudavärlden och
människorna. Fingo makterna sina offer och den ritus, de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
