Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den äldsta kristna litteraturen - Paulus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
t. o. m. medverkat vid världens skapelse. Svårigheten för
Paulus ligger naturligtvis i att förklara, huru ett dylikt
väsen tillika kunde vara människa. Och detta förklarar han
ej häller, vet — som det förefaller — ej ens själv, om
Messias verkligen blivit människa eller blott iklätt sig mänsklig
gestalt. Han undviker dock sorgfälligt det förra uttrycket.
I varje fall försvinner människan Jesus fullkomligt för honom,
och det enda, som återstår, är “förnedringen“. För den
sedliga och religiösa, rent mänskliga storheten hos Jesus
hade han ej blick, ty hans Messias var i själva verket en
skapelse av hans egen fantasi i anslutning till judisk och
kilikisk folktro, ej till den verklige Jesus.
Denna dunkla mystik med dess många motsägelser, dess
logik och dess brist på logik blev emellertid utgångspunkten
för den följande kristna spekulationen. Men den blev det
endast tack vare Paulus’ största insats: hans frihet från
judisk chauvinism och hans breda, humana uppfattning av
ceremoniallagen. Denna hade hittills varit det förnämsta
hindret för den judiska proselytverksamheten, enär
hedningarna funno den både löjlig och motbjudande och judarna
å den andra sidan ej ville släppa den. Paulus bröt,
visserligen i tämligen hovsamma former, men bestämt, med denna
judiska lagträldom, på vilken församlingen i Jerusalem ännu
höll. Nu äro vi — skrev han — “lösgjorda från lagen,
döda från den, i vilken vi höllos fångna, så att vi skola
tjäna i Andens nya väsende och icke i bokstavens gamla
väsende“. Den hedning, som nu ville övergå till
kristendomen, behövde icke längre först bliva jude och därmed
underkasta sig Moselagens tvång. Han blev omedelbart
kristen, och härmed hade den nya läran — till en början
visserligen blott teoretiskt — frigjort sig från judendomen,
upphört att vara en sekttro inom denna och blivit en
särskild religion. Såsom den vida bättre utrustade arvingen
var denna i stånd att övertaga den judiska
proselytverksamheten i det romerska riket, numera ej hindrad av oviljan
mot ceremoniallagen. I denna fria uppfattning var han
onekligen i samstämmighet icke blott med den gallileiske
mästaren själv, utan ock med dennes landsman och
föregångare, Deuterojesaia, samt med kosmopolitismen i hela
den helleniska världen. Det var ju också denna värld,
som kilikiern Paulus tillhörde, likaväl som den israelitiska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
