Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Kulturens nyvaknande - Den kyrkliga litteraturen på vulgärspråken - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreliggande språkform är en senare avskrift, från en något
yngre tid.
Från 800-talets början är också den första stora
bibelparafrasen: Heliand [= det nytyska Heiland, frälsaren].
Enligt ett latinskt företal skrevs denna dikt på uppmaning
av Ludvig den fromme, som härigenom ville utbreda
kännedomen om den heliga skrift bland folket. I det syftet
vände han sig till en saksisk man, som bland sina
landsmän åtnjöt stort rykte såsom skald, och bad honom att i
vers återgiva det gamla och nya testamentet, vilket han ock
gjorde, börjande med skapelsen. I en något senare tradition
utvecklades denna uppgift därhän, att han, liksom Kædmon,
i en dröm mottagit en uppmaning att utföra arbetet. Dikten
i fråga, sådan den nu föreligger, innehåller emellertid blott
nya testamentet, som omskrives på vers, huvudsakligen efter
den syriske författaren Tatianos’ evangelieharmoni, vilken
ungefär samtidigt (omkring 830) översattes till tyska.
Författaren var tydligen en verklig skaldenatur, som lyckades
förvandla den bibliska framställningen till en tysk
folkdikt i stil med de hedniska sånger, som han ville
undantränga. Hans Kristus är en fornsaksisk hövding, omgiven av
sin hird av lärjungar, drotten, ärorik och mäktig, en “mild
ringslösare“, följd av “tappre hjältar“, som icke äro några
fattiga fiskare, utan “ädelborna jarlar“. Då han håller sin
bergspredikan, är det en konung, som uppträder i
folkförsamlingen. Tystnad inträder, och “alla lyssna till vad
folkens herre, härskaren, med egna ord skall förkunna, folket
till glädje“. Huru författaren förstår att omskriva texten,
framgår bäst av ett ställe. Då Jesus vill gå till Judeen,
sökte lärjungarna avråda honom, men — heter det hos
Johannes — “då sade Thomas till sina medlärjungar: låtom
även oss gå med, att vi må dö med honom“. I Heliand
omskrivas nu Thomas ord på detta sätt: “Icke böra vi tadla
honom härför, icke sätta oss emot hans vilja, utan må vi i
stället hålla ut med honom, tåla med vår konung. Det är
en hirdmans ära att utan vacklan hålla stånd vid sin herres
sida och att frivilligt dö för honom. Så vilja ock vi; vi
vilja följa honom på hans färd och därvid ej bekymra oss
om vårt liv. Ty om vi med vår herre falla för fiendehand,
så följer oss ära åt och gott rykte bland människor“. Detta
är onekligen en forntysk tankegång, och en dylik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
