Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den folkliga berättelsen - Clerici vagantes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länge, innan de nya skolorna fixerades till någon fast plats,
och ännu Abelard förde en tämligen ambulerande tillvaro.
Än föreläste han i Paris, än i Melun, än i Corbeil, än i
Bretagne, än åter i Paris och Corbeil, och ständigt följde
skaror av lärjungar med honom. Det var således snarast
en vandrande skola. Ovanligt var ej heller, att ett helt
universitet flyttade över från en stad till en annan, och
ytterst vanligt att studenten begav sig från en lärare i den
ena staden till en i en annan. Men även sedan
universitetet under 1100-talets senare del blivit mera stationärt i
Paris, fortfor detta vandringsliv. Studenterna voro i regeln
fattiga, och när krediten på krogen i Paris tog slut,
återstod intet annat än att gripa till vandringsstaven, draga ut
på landsbygden och där fresta lyckan. En fableau börjar:
en fattig klerk från provinsen hade kommit till Paris att
studera i skolorna, men sedan han varit där någon tid och
för att kunna existera stycke för stycke sålt det lilla han
ägde, såg han sig av nöden tvungen att lämna Paris och
återvända hem. Utan att taga någon föda vandrade han
hela dagen, ty han hade icke en slant. Men på aftonen
måste han söka sig natthärbärge. I det hus, där han
klappade på, blev han emellertid avvisad, trots det att han blott
bad om en bit bröd och en plats i stallet — fortsättningen
av historien, själva fableauen, hör ej hit.
Denna början är nästan typisk, och överallt i denna tids
litteratur stöta vi på dessa clerici vagantes eller — för att
begagna 1500-talets svenska uttryck — dessa
“driftedjäknar“. En dylik driftedjäkne, Lars Wivallius, var Sveriges
förste skald, och även medeltidens moderna litteratur i
Frankrike, Tyskland och England — delvis ock i Italien
— börjar med dylika clerici vagantes. Det är, som vi
sedan skola se, de, som med sina latinska sånger giva
uppslaget till den provençalska lyriken, det är de, som strömma
till vallfartsorterna och marknaderna att där föredraga sina
chansons de geste, det är de, som infinna sig vid
slottsherrns eller borgarens fester för att muntra upp sällskapet
eller, om publiken så fordrar, föredraga en romantisk lai
eller en uppbygglig conte dévot. Med ett ord: det är den
vandrande klerken, joglearen eller “spilmannen“ — som han
heter i Tyskland —, som behärskar medeltidslitteraturen
under blomstringsperioden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
