Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den folkliga berättelsen - Rävsagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
levat något eget liv. Helt annorlunda i djursagan. Räven,
som här uppträder, är varken den eller den räven, ej heller
en representant för hela rävsläktet, utan han är en person:
Renard och ingenting annat än Renard. Och likaså de andra:
Noble, Chanteclaire, Bernard m. fl. De äro bestämda
individer, som väl ha vissa drag gemensamma med det djur,
vars gestalt de bära, men som för övrigt verka såsom
människor, t. o. m. med en skarpare individualisering än som
eljes var vanlig inom medeltida poesi. Med all sannolikhet är
denna individualisering ej blott en skapelse av en eller flera
enskilda skalder, utan långt troligare, att den börjat
redan inom den folktradition, som ligger bakom dikterna.
Vi behöva ju blott observera, hur ett litet barn uppfattar
t. ex. en hund, med vilken det leker — såsom en varelse
av alldeles samma art, med samma förstånd och samma
böjelser. Och barnets uppfattning är i viss mån också folkets.
Den litterärt bildade mannen kan aldrig höja — eller sänka
sig, vilket man vill — till detta åskådningssätt. Gör han
ett försök, blir djurgestalten blott en mask, men aldrig ett
verkligt levande väsen.
Denna utveckling, som tydligen börjat redan innan Ecbasis
författades, fortsatte, som det tyckes, med ökad styrka
till mitten av 1100-talet, då, samtidigt med fableauens
framträdande, en ymnig flod av djursagor bryter fram inom själva
litteraturen. De äldsta författarna voro ännu, åtminstone till
en stor del, präster, men även här tyckas joglearerna ganska
snart hava trätt i deras ställe, och icke blott de, utan även
borgare. De äldsta dikterna — från mitten av 1100-talet
— äro, såsom förut nämnts, den latinska Ysengrimus av
Nivardus och några franska, vilka äro förlorade på
originalspråket, men föreligga i Heinrich der Glichezares tyska
översättning. Några andra, yngre, föreligga på franska från
slutet av 1100-talet och början av nästa århundrade, och
de bilda tillsammans den äldsta “branchen“, Le Renard
français eller L’ancien Renard, en samling olika sagor på
omkring 30,000 verser. Av hjälten har Lenient givit en
förträfflig karaktäristik. Renard är icke någon hög herre,
utan en fattig “baronnet“, som endast håller sig uppe tack
vare sitt goda huvud och sin fördomsfrihet. Liksom Figaro
kan han skryta med, att han för att blott existera får
utveckla mera esprit än kung Noble behöver för att styra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
