Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Chanson de geste - Chanson de geste i Italien och England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förutsättningar för en ny utveckling av diktarten funnos
således icke så få.
Men det var först sedan den lombardiska epiken
överförts till Toscana, som dessa tendenser togo fastare gestalt.
De nyss omtalade dikterna härröra troligtvis från början av
1300-talet. Redan under samma århundrade upptogs
emellertid denna diktning i Toscana, och där tillkom även i
det yttre en nyhet. De rhapsodiska dikterna skrevos
nämligen om på ottava rima och avfattas nu på ren italienska.
Flera dylika föreligga redan från 1300-talet: Bovo d’Antona,
Spagna in Rima, La Regina Ancroja m. fl., och i dem har
ett franskt uppslag vidare utbildats, i det att alla
“förrädarne“ samlats hop i en familj Maganza, under det att
de ädla hjältarna tillhöra huset Chiaramonte. Men redan i
slutet av 1300-talet började man att i Italien skriva om
några av dessa ottavadikter på prosa, och särskilt tillvann
sig en av dessa prosaromaner en stor, ännu ej alldeles
förbleknad popularitet, nämligen I reali di Francia, som skrevs
omkring 1400 av en maestro di canto, Andrea di
Magnabotti, och är något i stil med Turpins krönika, d. v. s.
en fransk fabelhistoria på grundvalen av en serie chansons
de geste.
Denna diktning, som således var ytterligt populär hos
folket, uppmärksammades likväl föga av de högre klasserna.
Men så kom 1400-talets renässans, och då upptagas dessa
dikter på nytt. Medeltidens folkliga hjältedikt övergick då
med Pulci, Bojardo och Ariosto till ett högrenässansens
epos, till en del tack vare den förberedande utveckling,
som denna diktart förut genomlupit i de italienska
gatsångarnas halvt travesterande omdiktningar.
Även i England fick denna chansondiktning en i viss
mån originell utbildning. En chanson de geste var ju
nästan lika mycket engelsk som fransk. Hela överklassen
i huset Plantagenets engelska rike var fransk och talade
blott franska, och en stor mängd av manuskripten äro
också på anglonormandisk dialekt. Men även rena
anglonormandiska nydiktningar förekommo, och ett par föreligga
både på franska och engelska, således olika bearbetningar för
de högre och för de lägre samhällsklasserna. Den märkligaste
av dessa är Horn, som måhända stöder sig på en nordisk
saga från den engelska danelagen. En annan är Havelok the
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
