Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den provençalska lyriken och Roman de la Rose - Lyriken i Nordfrankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ursprungliga, rent folkliga formen — dylika dikter
upptecknades ju då icke — utan först den, som de fått, sedan
de upptagits av en högre samhällsklass, men de äro ännu
föga ändrade, det primitiva skimrar ännu igenom, och i
varje fall ligga de före det provençalska inflytandets tid.
Karaktäristiskt för alla dessa gamla visor är deras
objektivitet. I den provençalska dikten är det skalden själv, som
hela tiden talar och synes. Här däremot döljer han sig
fullkomligt bakom sin dikt och de personer, han skapat,
och han endast skildrar eller berättar.
Vid mitten av 1100-talet gjorde man i Nordfrankrike
bekantskap med den provençalska diktkonsten, och här var
det en kvinna, som förmedlade denna litterära rörelse:
Aliénor av Poitiers, sondotter till den förste provençalske
trobadoren Guillem av Poitiers. 1137 gifte hon sig med
den franske tronföljaren, sedan Ludvig VII, skildes efter
några år från honom och gifte om sig med greve Henrik
av Anjou och Normandie, sedan konung av England, och
det var genom henne, som provençalsk diktning och
provençalskt åskådningssätt nu kommo på modet vid de franska och
engelska hoven. Lika litterärt intresserade voro hennes båda
döttrar, Marie, gift med greve Henrik av Champagne, och Aëlis,
gift med hans bror Thiébaut av Blois. Varken modern eller
döttrarna hyllade någon strängare klostermoral, och på den
delikata frågan, om kärlek kan existera mellan äkta makar,
gav grevinnan Marie det avgörande utslaget: Vi förklara och
försäkra, att kärleken ej har någon rätt över äktenskapet.
Det var också vid dessa hov, som den provençalska
diktkonsten företrädesvis odlades, och det var för dessa
hovkretsar, som romans bretons skrevos. I ett arbete, där den
nya diktkonstens beskyddare uppräknas, återfinna vi alla
medlemmarna av denna familj: Ludvig VII av Frankrike.
Henrik II av England, hans son Richard Lejonhjärta, Henrik
I av Champagne m. fl. och bland skalderna Thiébaut av
Champagne, som väl var den mest betydande.
I det hela voro de blott imitatörer, och deras erotiska
diktning är, liksom i förebilderna, en lek med vackra ord,
men i sirventeserna kommer även här fram en mera äkta
lidelse, och trobadorernas hat mot Rom spred sig efter
albigenserkrigen även till Frankrike. Thiébaut, som deltagit
i kriget mot albigenserna, hånar likväl i sina dikter prästerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
