Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Roman breton och dess förberedelser - Romans bretons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besegrar Morhout och vänder tillbaka i dennes båt och med
dennes purpursegel. Som man märker hava vi här en
folklig omdaning av den bekanta sagan om Theseus’ strid med
Minotauros på ön Kreta, och dennas sista del — förväxlingen
av de svarta och vita seglen — som i denna episod endast
skymtar fram, upptages oförändrad i Tristansagans avslutning:
Tristan väntar Iseut, och den vän, som medför den älskade,
har lovat hissa vita segel, om hans uppdrag lyckats. Men
för Tristan uppgiver man, att seglen äro svarta, och i
förtvivlan dör han.
Även den nästa episoden är byzantinsk. En svala släpper
ned ett gyllene hårstrå i konung Marcs knä, och han lovar
att taga till äkta den kvinna, som bär detta underbara hår.
Men denna saga berättas i en något annan form av en grekisk
författare, Ailianos. I Faraos sköte nedsläpper en fågel
en gång en underbart liten sko. Farao låter i hela landet
leta efter dess ägarinna, som också blir hans gemål. Men
även varianten, det gyllene hårstrået, var nog en
egyptisk-grekisk folksaga, ty i en papyrus berättas: på Nilen flöt en
hårlock, som fyllde hela floden med sin doft, och Farao svor
då att till gemål endast taga den kvinna, som denna lock
tillhörde. Likaså är den tredje episoden återfunnen som
grekisk saga: Tristan nedlägger en drake, några andra göra
anspråk på segerlönen, men han framvisar odjurets tunga och
får prinsessan; samma historia berättas nämligen av
Pausanias om Peleus’ son; den varieras ock i en lai, Tyolet, och
i en episod i romanen Lancelot. Men även den bekanta
historien om konung Midas’ åsneöron vänder här tillbaka; i
en hagtornsbuske — ej i vassen — viskar nämligen konung
Marcs förtrogne dvärg, att konungen har hästöron, och dvärgen
blir i följd därav dödad.
Men det kan vara överflödigt att fortsätta denna revy.
Dessa olika motiv, växlande i olika conteurers berättelser,
äro emellertid knutna till en huvudhandling, som ganska
säkert lånats från en grekisk roman. Som vanligt är
denna även här förlorad, men lyckligtvis har den bevarats i
persisk redaktion, i en dikt från 1000-talet av skalden
Gorgani, vilken emellertid enligt egen uppgift blott versifierat
en äldre prosaberättelse. Dikten heter Wis och Ramin, och
i största korthet är dess innehåll följande. Hjältinnan, Wis,
blir gift med den gamle schahen Mobad, men älskar dennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
