Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungrenässansen - Petrarca och Boccaccio - Petrarca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Petrarcas talrika prosaiska skrifter på latin bestå i lärda
historiska kompilationer, i moraliska traktater, brev och tal.
De sistnämnda hava endast den betydelsen, att de äro de
första i raden av renässansens oöverskådliga följd av
innehållslösa prakttal, vilkas tjusning för samtiden låg i frasen.
Av hans historiska kompilationer skattades De viris
illustribus högst, en samling biografier över forntidens berömda
män, i själva verket blott utdrag — i omskrivning — ur
antika arbeten och i våra dagar naturligtvis utan allt
självständigt värde, men av en viss historisk betydelse såsom det
första försöket till en klassisk filologi i modern stil. Vida
mera betydande äro de moraliska traktaterna, ty i dem hava
vi åter Petrarca själv. Särskilt intressanta äro De vita
solitaria och De otio religiosorum såsom de första förebilderna
för renässansens alla hänförda skildringar av det enkla
lantlivet och för dess överdrivna framhållande av städernas
obehag. För Petrarcas egen psykologi är De contemptu mundi
viktigast, ty här har han kanske åskådligast skildrat sig själv
— han kallade också denna skrift Secretum, sitt hjärtas
hemlighet. Själva uppslaget har han lånat från Boëthius’ De
consolatione philosophiae, men huvudtanken från
Augustinus’ Confessiones. Någon enkel, flärdfri självbekännelse
mäktade han dock icke avgiva, ty även här spelar hans fåfänga
in. Och dock låg det djupt allvar bakom. Inför Sanningen
har han med Augustinus ett tre dagars långt samtal.
Augustinus är den kristna världsåskådningen, som uppträder såsom
hans anklagare, förebrår honom hans ärelystnad, hans kärlek,
visar upp intigheten i alla hans strävanden, och Petrarca
vrider sig under alla dessa anklagelser, kan icke försvara
sig, men förmår dock ej undertrycka sitt själviska,
upproriska jag, ej döda sin individualism.
Slutligen hava vi hans prosaiska brev, som tydligen
tillkommit efter mönstret av Ciceros och äro de första av detta
slag i modern tid. De äro granna epistolarstycken, tydligen
från början skrivna för offentligheten, och sysselsätta sig
blott med författaren själv. Några av dem äro rena
avhandlingar, och de omarbetades ofta, så att avfattningstiden nu
är svår att bestämma. Men för kännedomen om Petrarcas
egen personlighet äro de av yttersta vikt.
På italienska har Petrarca efterlämnat två diktsamlingar,
Il Canzoniere och I Trionfi. Den förra samlingen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
