Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Machiavelli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att under en fager yta kunna dölja denna natur.
Människorna äro så enfaldiga och följa till den grad ögonblickets
krav, att den, som bedrager, alltid finner den, som låter
bedraga sig.“ Men väl är det nödvändigt för en furste,
att synas äga alla goda egenskaper, “ja, jag vågar t. o. m.
säga, att, om man har dem och alltid utövar dem, äro de
skadliga, men nyttiga, om man blott synes äga dem“. En
furste bör därför synas såsom “själva godheten, själva
troheten, själva redligheten, själva mänskligheten, själva
religionen. Ingenting är nödvändigare att synas äga än den
sista egenskapen, ty människorna döma i allmänhet mera
efter ögonen än efter händerna, emedan det är alla givet
att se, men få att känna.“
Vill man vara rättvis mot Machiavelli, bör man dock
erinra sig, att den, som utvecklade denna teori, hade att
sköta politikens trådar mot en Cesare Borgia, och att dessa
åsikter, medvetet eller omedvetet, delades av renässansens
alla statsmän. Och man måste vidare fråga: varför all denna
trolöshet, alla dessa ränker? För sin egen del kunde dock
Machiavelli sanningsenligt avgiva det svaret, att det var för
fäderneslandets nytta. Själv var han visserligen ingen
idealgestalt, men i viss mån tillämpade han sina teorier på sig
själv. Han tjänade alla de olika styrelserna i Florens, och
tjänade dem troget, visserligen kanske också med tanke på
egen fördel, men som det förefaller mera osjälviskt än
Talleyrand och utan tvivel i en känsla av att det framför
allt var Florens, som det gällde. Ungrenässansens, Rienzos
och Petrarcas svärmeri för “det sköna landets“ oberoende
av barbarerna, detta svärmeri, för vilket högrenässansens
humanister och realpolitiker haft så föga sinne, hade hos
Machiavelli vänt tillbaka. Genom denne kallblodige och
skeptiske logikers skrifter går det dock en varm strömning
av patriotism, då han talar om att befria fäderneslandet
från beroendet av “barbarerna“, och den institution, för
vilken han kanske mest ivrade, var upprättandet av en
medborgarhär till värn mot främlingarnes legotrupper. Och
han beundrade Cesare Borgia främst därför, att han ansåg
honom vara den “tyrann“, som hade de största
förutsättningarna att ena de söndrade italienska staterna till ett helt
och avkasta främlingsoket. Men här komma vi till felet i
utgångspunkten. Ett släkte så skeptiskt, så realistiskt, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
