Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humanismen utanför Italien - Den tyska humanismen och reformationen - Det äldsta skoldramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Heidelberg 1497. Ingendera är något mästerverk, och
Reuchlin var ej poet, utan vetenskapsman. Men i det tyska
humanistdramats historia hava de dock en viss betydelse.
Sergius är en satir, som likväl för vår tid är ganska
obegriplig, och det hela förefaller oss tämligen oredigt och
osammanhängande. Men satiren riktar sig ej mot
okunnighet i latinsk grammatik, utan mot kyrkans relikdyrkan;
det hela rör sig om en undergörande dödskalle, vars forne
ägare i verkligheten varit en stor skurk, icke, såsom man
förmenar, något helgon. Här hava vi således början till
humanismens polemik emot kyrkan. Och vidare är stycket
ej på prosa, utan på jambisk trimeter samt indelat i akter
— tre, ej de obligatoriska fem, vilket författaren själv
anmärker och ursäktar. Henno är i detta avseende mera
regelrätt, ehuru indelningen i fem akter här är fullkomligt
mekanisk. Märkligast är, att varje akt avslutas med en kör.
Varifrån Reuchlin fått idéen härtill, är svårt att säga.
Närmast kunde man ju tänka på Aristophanes’ komedi, men
Reuchlins körer hava ingen likhet med dessa, utan erinra
vida mera om Senecas, och det förefaller därför rimligare,
att den tyska humanistkomedien lånat sin kör från den
romerska tragedien. Exemplet vann emellertid efterföljd,
och vi få efter denna tid i Tyskland en latinsk skolkomedi
med en kör efter varje akts slut. Denna kör har för övrigt
alls icke med stycket att göra och föreställer ingenting.
Efter slutet av första akten i Henno sjunger kören om
fattigdomens välsignelser, efter den andra prisar den
skaldekonsten, efter den tredje vänder den sig mot okunnighetens
blindhet o. s. v. Denna kör är emellertid ett tydligt lån
från antiken, men ett lån, som visar, huru föga man ännu
förstod denna antika poesi.
Henno, som i likhet med Sergius är på vers, var den
första tyska latinkomedi, som ej blott reciterades, utan
uppfördes, och innehållet är här också vida mera dramatiskt
än i Sergius. Men detta är blott delvis Reuchlins förtjänst,
ty hela senare delen av stycket är en bearbetning av den
franska farsen Advokaten Pathelin, som Reuchlin
förmodligen lärt känna under sina studier i Frankrike. Den förra,
därmed ej vidare sammanhängande delen är troligen en
bearbetning av en annan fars, som något erinrar om Jeppe
på Berget, och det förmodligen enda nya hos Reuchlin är,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
