Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humanismen utanför Italien - Den tyska humanismen och reformationen - Erasmus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skriften är en satir, som röjer påverkan från Lukianos, men
som också erinrar om 1700-talet, om dikter som Kellgrens
Våra villor och Mina löjen. Den är fylld av den humane
tänkarens indignation över all råhet, all fördom och all
omänsklighet, som han fått bevittna, och den är samtidigt
blixtrande kvick och skarp. Dårskapen håller här ett lovtal
över sig själv och visar upp, att det är henne, som
mänskligheten har att tacka för sin lycka. Är icke barndomen
den lyckligaste tiden i människans liv? Och varför? Emedan
hon då mer än annars är en dåre. Sedan komma sorgerna
och olyckorna, och deras tryck förminskas först, när gubben
blivit barn på nytt, d. v. s. ånyo dåre. Det är också på
dårskapens bön, som kvinnan blivit född till världen, mannen
till en hjälp, utan tvivel en dåraktig liten varelse, men
angenäm och roande och mycket lämplig att lysa upp mannens
dystra lynne. Hennes uppgift är att behaga mannen, och
det gör hon blott genom sin dårskap. Om någon skulle
tvivla på detta, behöver han blott lyssna till alla de tokerier,
som en karl säger till en kvinna, som han vill behaga.
Både vänskap och kärlek vore omöjliga utan dårskapen,
som gör oss blinda för vännens och älskarinnans fel. Och
kriget, vars glans så tjusar oss, är icke det en enda stor
dårskap? Man säger, att klokhet där är nödvändig.
Möjligtvis hos anföraren, men med det enda undantaget föras krigen
av rövare, bovar, skuldsatta rucklare och dylikt utskum.
Jakten såsom nöje är också en av dårskapens gåvor. Oxar
och får avfärdas av en vanlig slaktare, men med en ädel
hjort är det något annat. Han kan blott slaktas av en
ädling, som därvid tar av sig mössan, faller på knä och
med ett särskilt slags kniv — naturligtvis, ty för något
dylikt passar ej en vanlig — på det mest högtidliga sätt
skär ut vissa delar av djuret, under det att det övriga
jaktsällskapet i tyst vördnad står omkring honom, som om han
förrättade något högtidligt offer. Den, som sedan får en
bit av villebrådet, tycker nästan, att han äter sig till ett
adelskap.
I det hela är satiren här likväl ganska godmodig, och
Erasmus faller ej ur den glada, gycklande tonen. Men när
han kommer in på de välsignelser, som Dårskapen skänkt
kyrkan blir satiren skarpare. Han hånar här dem, som
dyrka helgonbilder, som tro på prästernas och munkarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
