Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Englands litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blankvers. Såsom sonettskald var han mera självständig
än Wyatt, men någon verklig kärlekshistoria ligger knappast
bakom hans dikter, vilka efter italienskt mönster äro riktade
till en annans maka, lord Kildares maka, Elisabeth
Fitz-Gerald, ehuru så vitt man vet Surrey i verkligheten var
varmt fästad vid sin egen hustru. Men dylika, blott poetiska
hyllningar tyckas ju hava ansetts oeftergivliga i all
sonettpoesi.
I formellt avseende var den engelska sonetten enklare än
den italienska. Hos Wyatt och Surrey bestod den icke
såsom hos Petrarca av två quatrainer med blott två rim
och två terziner med också blott två, utan av tre quatrainer
och en “kuplett“ med tillhopa sju rim. Av de följande
använde endast Sidney den strängare italienska formen, under
det att alla de övriga engelska sonettskalderna, även
Shakspere, begagnade den av Wyatt införda formen.
Av sin samtid ansågos Wyatt och Surrey såsom
grundläggare av en ny skola inom den engelska poesien, och
denna vann även en ganska stor anslutning. Men själva
utgåvo de ej sina dikter av trycket, och först efter deras
död — Wyatt dog 1542, Surrey 1547 — vågade en
bokhandlare, Tottel, 1557 utgiva en antologi av deras och
deras efterföljares dikter, den s. k. Tottels Miscellany, som
sedan efterföljdes av andra liknande samlingar, i vilka vi
kunna studera denna övergångsperiods diktning: The paradise
of dainty devices, A handsfull of pleasant delites m. fl.
I dem hava vi den lyriska poesien. Men det fanns ock
en episk, som förtjänar en viss uppmärksamhet, och här
möta vi Englands onekligen största poetiska begåvning under
denna tid, nämligen Thomas Sackville, sedan lord Buckhurst.
Det arbete, med vilket han uppträdde såsom epiker, var
emellertid ej planlagt av honom, utan var en
bokhandelsspekulation, i vilken han först i den andra upplagan kom
med. Såsom vi erinra oss hade Boccaccio skrivit en samling
latinska prosabiografier, De casibus virorum illustrium, som
sedermera översatts på engelsk vers av en bland Chaucers
efterföljare, John Lydgate. Detta arbete trycktes 1558,
men ansågs av förläggaren så till vida ofullständigt, att det
ej innehöll några biografier över de engelsmän, som från
lycka störtat i olycka. Förläggaren vände sig därför till
en engelsk litteratör, Baldwin, med begäran om en dylik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
