Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Spaniens litteratur - Herderomanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De tre olyckligas klagan avbrytes emellertid genom
ankomsten av tre nymfer och av herdinnan Felismena, som
också berättar sin historia — densamma, som Shakspere
begagnat för Two gentlemen of Verona. Efter åhörandet av
denna begiver sig hela sällskapet till Dianas tempel, men
träffar under vägen på ännu en förtvivlad herdinna, Belisa,
som med en för dessa damer mycket vanlig meddelsamhet
förtäljer sin historia — hon hade älskats av far och son,
fadern hade dödat sonen och själv dött av sorg. I templet,
vars prakt ingående skildras, lösas emellertid förvecklingarna.
Prästinnan låter de tre första dricka av ett undergörande
vatten, de falla i en djup sömn, och vid uppvaknandet har
Sireno förgätit sin kärlek till Diana, och Silvano och
Selvaggia förälska sig i varandra med glömska av sina tidigare
böjelser — såsom man märker ett motiv, som också går
igen i Midsommarnattsdrömmen och förut finnes i Bojardos
Orlando. I fortsättningen föres även Belisas sorgliga historia
till ett lyckligt slut och likaså Felismenas.
Onekligen låg det dock något mindre tilltalande däri, att
den ursprunglige hjälten, Sireno, ej nådde en högre lycka
än att glömma sitt hjärtas herdinna. Här fortsattes också
romanen av andra, bland dem av Gil Polo, i vars roman
Sireno och Diana efter åtskilliga förvecklingar förenas.
Därmed hade herderomanen skapats. Även denna är ett
uttryck för det spanska lynnet. Spanjorerna voro onekligen
det fantasirikaste av Europas folk; de voro borne
berättare med en ständigt uppfinningsrik inbillningskraft, och
denna berättarglädje gör sig ock här gällande. Den förut
blott lyriska italienska eklogen med dess obetydliga
ramberättelse sväller här ut till en roman, nästan till övermått
rik på spännande förvecklingar. Och även den stränga spanska
moralen kommer här fram i dessa trogna och suckande, av
de mest ideala känslor fyllda herdar och herdinnor. I
grunden äro de samma väsen, som vi känna från Amadis, ehuru
här förklädda icke till riddare, utan till herdar, och
herderomanen kunde därför lätt, såsom vi sedan skola se, förenas
med Amadisromanen.
Montemajors roman upplevde en oerhörd mängd upplagor på
spanska och efterbildades i det oändliga, bl. a. av Cervantes,
översattes på franska, italienska, tyska och engelska och angav tonen
för hela den följande herdediktningen både i roman och drama.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
