Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Inledning - Vetenskapen - Filosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beträffade själen, borde man sluta med att grubbla över,
vad den var, och i stället utforska dess egenskaper samt
huru den yttrade sig d. v. s.: psykologien måste bliva empirisk.
Denna tanke utvecklades vidare av Ramus. Både såsom
pedagog och filosof uppträdde han ivrigt mot Aristoteles,
vars logik han sökte ersätta med en “sokratisk“ dialektik i
nära anslutning till retoriken. Men sin största betydelse
hade han såsom pedagog, och här fortsatte han
humanismens kamp mot det medeltida barbariet i dess nya gestalt.
Aristoteles’ moderna anhängare intresserade sig föga för
den antika kulturen, utan nästan blott för den
grammatiska undervisningen, för inlärandet av “regler“, och
litteraturen hade för dem huvudsakligen betydelse såsom
exemplifikationer på dessa regler. Såsom humanist lade Ramus
däremot huvudvikten på de antika författarne själva och
ville genom detta studium framför allt utbilda lärjungarnes
stil, som ganska mycket försummades av den aristoteliska
pedagogiken. Men med denna beundran för antikens form
var han minst av allt någon okritisk antikdyrkare, och få
av 1500-talets lärde ha i detta fall stått friare än han.
Man har sagt — skrev han — att jag i min undervisning
använder Platons metod och att jag angriper Aristoteles,
men den metod, jag hyllar, är den, som återfinnes hos alla
goda författare: den, som det mänskliga förnuftet själv lär
oss: “Jag erkänner ingen auktoritet över förnuftet, och
det är förnuftet ensamt, som bör giva och bestämma
auktoriteten“. Ramus är också den förste, som verkligen insett
den djupgående skillnaden mellan modern och antik
världsåskådning, en skillnad, som aldrig varit fullt klar för de
äldre humanisterna. Aristoteles’ gud — skriver han —
“är varken skapare eller försyn. Han rörer världen, såsom
magneten drager järnet. Han har varken kärlek, välvilja
eller ömhet. Vad är väl då denna gudlösa teologi, om ej
ett slags gigantomaki mot Gud! Teologer, befrien därför
kristenheten från denna farsot och lären ungdomen Kristi
rena evangelium!“
Det var denna sida hos Ramus’ platonism, som slog
an på de protestantiska teologerna och som var orsaken till,
att ramismen — visserligen under häftiga strider med
aristotelismen — vann fotfäste vid de tyska och svenska
universiteten. Men därmed förflyktigades ock den fria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
