Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Den nya estetiken - Trissino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina söner inför åskådaren“. Dylika upprörande handlingar
skulle blott berättas, ej ses. Men å den andra sidan hade
Seneca brutit mot denna regel. Huru skulle man nu i detta
fall förfara? I Sofonisba visar sig Trissino villrådig. Han
berättar blott genom en budbärare, huru hjältinnan tömt
giftbägaren, men han kan ej undertrycka den patetiska scen,
i vilken hon kommer in för att dö. De följande togo
däremot i allmänhet steget fullt ut, följde Horatius, förlade
alla dylika händelser utom scenen och läto dem blott berättas.
Och även i detaljerna imiteras antiken. Så t. ex. äro
i Sofonisba aldrig mer än tre personer inne i varje scen.
Hos Sophokles berodde detta på ett teatertekniskt skäl: att
den attiska teatern blott disponerade över tre skådespelare.
Men för Trissinos läsedrama fanns ej denna anledning.
I sin egenskap av läsedrama blev senrenässansens
antikiserande tragedi liksom ungrenässansens latinska
recitationsdrama mera episk än dramatisk. Men å den andra sidan
får man ej överdriva detta. Så mycket förstod man dock
av antiken, att man uppfattade, att den antika tragediens
egentliga väsen var patos, och syftet med de långa
berättelserna i en nyantik tragedi är dock mindre att redogöra
för vissa händelser än att åskådliggöra dessa händelsers
återverkan på de tragiska personernas själsliv. De italienska
tragöderna voro inga stora skalder, och de lyckades därför
ej heller med denna uppgift, men redan hos Trissino märker
man själva syftet, och hans estetiskt så underhaltiga drama
bildar likväl uppslaget till Racines så fina psykologiska
sorgespel. Redan här möta vi de karaktärer, som sedan i så
oändligt många skiftningar återvända inom den följande
tidens klassiska tragedi: den ädla, fosterlandsälskande och
lidande Sofonisba, den ridderlige, förälskade, men veke
Masinissa, romardygdens på samma gång stränge och
humane representant Scipio, den hängivna väninnan Herminia,
och så klen poet Trissino än var, har han dock sökt att
lägga huvudvikten på deras psykologi. I motsats till
medeltidens drama äro själslivets yttringar här likväl huvudsaken.
Men Trissino nöjde sig icke med en tragedi och en komedi.
För att den moderna italienskan skulle vara jämnbördig med
grekiskan fordrades ock ett epos som det homeriska. Och
även det besväret åtog sig Trissino. I tjugo år arbetade han
på sin stora dikt, Italia liberata dai goti, som slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
