Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Dramat under Cinquecento - Commedia dell’ arte - Pastoralen och operan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i hela genren slog commedia dell’ arte oerhört an och blev
— jämte operan — det egentliga scendramat under
1600-talet. Och i ett avseende hade commedia dell’ arte verkligen
en stor betydelse. Den ställde höga fordringar på
skådespelaren, som måste improvisera dialogen och som därigenom
tvingades att själv så att säga skapa sin roll. För aktören
var commedia dell’ arte således en ypperlig skola, och
medelbart eller omedelbart gingo 1600-talets alla skådespelare i
denna skola. Den innebar dock en fara. Därigenom att en
viss aktör ständigt spelade samma roll, hade han lätt att stelna
i ett manér, och detta kom även att återverka på själva
dramat. Att 1600- och 1700-talets lustspel så övervägande
röra sig med typer i stället för med verkliga människor,
sammanhänger utan tvivel till en del med den betydelse,
som commedia dell’ arte hade för dessa århundradens teater.
Hur denna commedia dell’ arte uppstått, är en dunkel
fråga. Den träder helt plötsligt fram i ljuset ungefär vid
mitten av 1500-talet, och att den lånat ofantligt mycket
från commedia erudita är alldeles tydligt. Handlingen är
ofta — i förgrovad form — densamma, som vi känna från
Plautus och hans italienska efterhärmare, och flera av typerna
gå tillbaka till den romerska komedien. Men å den andra
sidan har man troligen rätt att i commedia dell’ arte se en
direkt ättling också av den gamla atellanen. De båda
“Zanni“ återgå nog till den romerska teaterns Sanniones,
Pantalone har sin motsvarighet i atellanens Pappus,
Pulcinella i dess Maccus, och överhuvud finnes en stor likhet
mellan den romerska tidens och senrenässansens fars. Att
atellanen, i forntiden uppförd av kringresande gycklare,
obemärkt kunnat fortleva under hela medeltiden, är ju heller
intet egendomligt, och det vanliga antagandet av ett direkt
samband är i varje fall ganska rimligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
