Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Den nya estetiken - Plejadens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420 RONSARD
hava dock dessa pompösa lyriska poem med strof, antistrof
och epod en stor betydelse, ty de visa den ännu blott tjugo-
sexårige skaldens brinnande begär att skänka sitt land en
verkligt stor poesi. Dessa stolta oden voro i varje fall
något annat än Marots nätta smådikter, och flera strofer
hava onekligen en äkta lyrisk klang, såsom t. ex.
Heureuse lyre! honneur de mon enfance!
Je te sonnay devant tous en la France
De peu à peu; Car, quand premièrement
Je te trouvay, ty sonnoys durement;
Tu n’avois point de cordes qui valussent,
Ne qui respondre aux loix de mon doigt peussent.
Men å den andra sidan var Pindaros knappast någon
lämplig förebild. För det första var skillnaden mellan Pin-
daros’ Hellas och Ronsards Frankrike alldeles för stor — i
socialt, religiöst och politiskt avseende — att en dylik
exklusivt dorisk dikt skulle kunna förvandlas till fransk.
Och vidare icke blott sjöngos Pindaros’ oden av körer, utan
de dansades även, under det Ronsards oden endast voro av-
sedda att läsas. Men också ur rent poetisk synpunkt var
Pindaros knappt den lämpliga förebilden. Ronsards styrka
var hans lyriska begåvning, men Pindaros’ oden äro mera
episka än lyriska, relatera oftast en myt, och att här följa
honom var för Ronsard dess svårare, som han endast dis-
ponerade över renässansens falska, blott dekorativa antika
gudavärld. Vad som hos Pindaros är äkta, blir här därför
en förfalskad fornsak.
Till samma grupp av arkeologiska poem höra ock hans
Hymnes, där han valt ännu sämre förebilder, de alexandrinska
lärde skalderna, Kallimakhos och Appolonios, vilkas hymner
likaledes voro mera episka än lyriska. Så äro även Ron-
sards; de äro kalla och lärda. Även en tredje samling
ungdomspoem, hans Amours de Cassandre, röjer den trevande
nybörjaren, som ännu ej funnit sin form. Förebilden var
här Petrarca, som de unge beundrade icke blott såsom
den store humanisten, utan ock som den fulländade språk-
konstnären, vars italienska kärleksdikter så att säga fyllde
ut en lucka i den antika poesien. Men Petrarcas subtila
erotik låg mycket litet för det franska lynnet, särskilt icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
