Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Dramat - Den antikiserande tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442 HUMANISTDRAMAT
sträckt privilegium än förut, och t. o. m. en lindansare blev
bötfälld, därför att han på annan scen än brödraskapets
utfört sina konststycken.
Förbudet 1548 att uppföra mysterier — vilket förbud
endast gällde Paris, icke landsorten — berodde på reli-
giösa motiv. Men den nya religiösa rörelsen var icke
medeltidsteaterns enda fiende. En ny hade vuxit upp
i humanismen, som av estetiska skäl förkastade de gamla
mysterierna, miraklen och moraliteterna, och redan under
1500-talets förra del möta vi vid de olika kollegierna
ett latinskt drama, som åtminstone påverkats av det
antika. Tyvärr är det ännu föga undersökt, och man har
blott fäst sig vid de tryckta — antagligen en ringa bråk-
del av dem, som kanske ännu vila i manuskript. De
tryckta äro dock ej så få. Några påminna ganska mycket
om de samtida tyska latindramerna d. v. s. de äro medel-
tidsspel, ehuru på latin och med antikiserande körer. Men
andra stå högre. Den mest betydande latinskalden var väl
skotten Georgius Buchananus, som var föreståndare för ett
kollegium i Bordeaux. I sin 1539 utgivna självbiografi
berättar han, att han årligen övade sina lärjungar i att
spela latinska tragedier för att på så sätt vänja dem från
de i Frankrike så vanliga allegoriska moraliteterna. Två
dylika tragedier finnas tryckta, Jephtes och Baptista, av
vilka den förra är den mest betydande. Själva ämnet är
lånat från Domareboken och handlar om Jefta, som för att
vinna seger över ammoniterna avgav det löftet, att vad helst
som först mötte honom vid hemkomsten, skulle han offra
åt Jahve; den första blev hans egen dotter, men icke dess
mindre fullgjorde han sitt löfte. Denna israelitiska saga
erbjöd ju stora likheter med Iphigineia i Aulis, där Aga-
memnon för att skaffa grekerna medvind på färden till
Troja och sedan seger nödgas offra sin dotter. Det är
också Euripides’ stycke, som tjänat Buchananus till förebild,
och liksom där avslutas varje avdelning med en körsång
av unga flickor. Dessa avdelningar äro dock icke fem,
såsom visserligen först Horatius fordrat, utan sju. Första
akten upptages av ett samtal mellan Iphis, Jeftas dotter,
och hennes moder, som här tjänstgör såsom “förtrogen“,
och för henne berättar Iphis om en olycksbådande dröm,
som hon haft. I den andra akten uppträder “budbäraren“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
