Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Dramat - Komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUGÈNE 465
KOMEDIEN
Brytningen mellan den lärda komedien och folkkomedien
var naturligtvis vida mindre skarp än mellan tragedien och
det allvarliga medeltidsdramat. Eör lustspelet intresserade
man sig också mindre. Den gammalattiska komedien hade
i Frankrike lika litet som annorstädes någon betydelse; man
översatte Plutos och Fåglarna, men någon inverkan på det
franska dramat hade Aristophanes’ för modernt åskådnings-
sätt så främmande lustspel icke. Mera betydde naturligtvis
Plautus och Terentius, och från dem föreligga flera över-
sättningar och bearbetningar, särskilt av Jean-Antoine Baïf.
Men den komedi, som var avsedd att angiva tonen, Jodelles
Eugène, var av helt annan art och onekligen betydligt mera
originell och nationell än samme författares tragedier. Från
den antika komedien har han egentligen blott upptagit den
genomarbetade kompositionen, men i själva verket är Eugène
snarast en mera konstnärlig fransk fars. Den rör sig i
varje fall ej med den attiska komediens utnötta motiv, Jodelle
polemiserar t. o. m. mot detta bruk — “l’invention n’est
point d’un vieil Menandre“ — utan i stället har han upp-
tagit ett, som hörde till fableauens och farsens mest använda:
en kärlekshandel mellan prästen och borgarhustrun. Men
detta motiv har här svält ut till en verklig komedi i fem
akter, där han också iakttager lagen om de tre enheterna,
och den naiva folkliga farsen har förvandlats till en skarp
satirisk sedeskildring, som hos sig har något av Machiavellis
kalla hån och misantropi och som även röjer en psykologisk
blick, som man icke kunnat vänta hos Cléopâtres författare.
Hjälten är abbéen Eugène, icke farsens enkla bondkaplan,
utan en verklig livskonstnär i den högre epikureismen.
Redan i den första scenen, ett samtal mellan abbéen och
hans kaplan, skildras hans dag, hur man — för att citera
Levertins ypperliga referat — “på morgonen tänder en lätt
eldbrasa i sovrummet för att ej kylan skall bita i hans
ömtåliga skinn. Snart komma det fina linnet och de mjuka
tofflorna, den italienska morgonrocken, parfymen och lukt-
saltet. Betjäningen bär in frukosten — det är en nyskjuten
rapphöna och gammalt vin ur källaren. Papper, penna,
böcker, breviarier rör man aldrig av rädsla att bliva melan-
kolisk; man hör i stället musik, stiger till häst, jagar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
