Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Dramat - Tiden mellan Hardy och Corneille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462 HAEDY
date, såsom fånge till den persiska konungen Cyrus, som
behandlar henne med stort ädelmod och överlämnar henne
till vård åt sin förtrogne Araspe. Under den andra akten
få vi bevittna Araspes lidelsefulla kärlek till Panthée, som
emellertid tillbakavisar honom och klagar för Cyrus. Denne
straffar visserligen ej Araspe, men lösgiver högsinnat Panthée.
På hennes inrådan övergår nu den tacksamme Abradate i
persisk tjänst, men stupar i ett krig, och vid hans bår för-
kortar Panthée själv sitt liv. Ett dylikt händelseförlopp
var dock något annat än den i fem akter uttänjda döds-
scenen i Cléopâtre. Men även i andra fall bröt Hardy med
den äldre skolan. Plejaden hade strängt ställt sig Horatius’
föreskrift till efterrättelse att “ej låta Medea döda sina söner
inför åskådaren“. Hardy satte sig däremot alldeles bestämt
över denna regel, och mord o. d., även våldtäkt ske i hans
tragedier på öppen scen och berättas ej längre. Lika litet
brydde han sig om de tre enheterna, utan lämpade sina
tragedier efter “les mansions“ i Hotel de Bourgogne. Dock
går han här alls icke så långt som engelsmännen. Dessa
skrevo sina dramer för en alldeles dekorationslös scen, och
scenväxlingarna komma här nästan slag i slag. Hardy där-
emot hade ett visst antal mansions, till vilka han måste taga
hänsyn, och rummet växlar därför hos honom jämförelsevis
sällan. Tiden överskrider visserligen oftast ett solvarv, men
är likaledes jämförelsevis begränsad, och dubbelhandlingar
såsom i det engelska dramat äro hos Hardy sällsynta. Utan
tvivel hava vi häri att se ett franskt drag.
Hardys drama kom således i vissa punkter ganska nära
den engelska folktragedi, som utvecklats ur det latinska uni-
versitetsdramat. Men — det fattades det väsentliga. Hardy
var icke någon skald med Guds nåde, och han lyckades
aldrig att i sina gestalter ingjuta det liv, genom vilket
Marlowe’s Tamburlaine slog igenom. Publiken förblev tyd-
ligen kallsinnig, och efter 1610 synes Hardy hava upphört
att förse teatern med några tragedier — han hade miss-
lyckats med sin reform, och först tjugo år senare skulle den
franska tragedien uppstå på nytt. Grunden hade dock lagts av
den sedan så bortglömde Hardy, ty i de flesta punkter anslöt sig
den fransk-klassiska tragedien icke till Jodelle, utan till Hardy.
Efter 1610, då tragedien försvann från scenen, tyckes
Hardy uteslutande hava skrivit tragikomedier. Något nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
